Grange

Jag har aldrig varit på ett frimurarmöte. Men jag tyckte mig komma ganska nära i Richland i går kväll (14.1.09). Åtminstone var ceremonierna högtidliga och mystifika så det förslog. Den "värderade mästaren" ledde ceremonin. Det var upprop, "vakter" som marscherade i givet mönster, flagghämtning och uppställning, musik osv.
Detta skedde i lilla Eagle Wally med sådär 500 fast bosatta personer. (Den här Grangen är inte den enda i dalen, det finns en mindre och passivare i andra ändan.)
Medlemstalet är 58. 20 personser (+jag) var med på mötet och det uppfattades som ett dåligt möte. "Januarimötena är alltid eländiga, men vänta bara, om två veckor har vi Potluck...)
Efter öppningen började förhandlingarna. Det var normala mötesförhandlingar med litet högtidligare formuleringar. Denhär Grangen är en av de få som hållit kvar de gamla ritualerna. Men det görs med glimten i ögonvrån. Sekreteraren råddade in sig i formuleringarna och brast i skratt, och alla häcklade henne vänskapligt.

Men bakom ritualerna finns en imponerande verksamhet.
Första frågan som kom upp var tillställningar som skall ordnas. Det var olika typer av sociala begivenheter. Man bjöd in till Potlock och andra tillställningar i långa rader. Grangen fyller onekligen en stor social funktion.
Man rapporterade också om grannhjälpen. Det var många besök som hade gjort, folk som åkt ut och hjälpt sådana som behövde hjälp med något. (Befolkningen är ålderstigen och fattig.)
Sedan dog en rödhårig dam till orda. "Vi har inte skött vår uppgift säger stormästaren" sa hon. Bakgrunden var att det finns ett kongressbeslut på att om ett County har en utvecklingsplan (County Management Plan) så måste nationella myndigheter beakta den. Och det är bara 28 Countys i hela USA som har sådana planer.
Det följde en livlig diskussion. Man berättade om att man försökt få Baker County att göra en dylik plan, men projektet förföll. Bakgrunden till diskussionen var att "Froststyrelsen" vill stänga vägar på statsägda områden vilket skulle försvåra avverkning, jakt, svampplockning och rekreation.
Beslutet blev att Grange tar sig an frågan att om att få ingång myndigheternas planering!
Mötet avslutades med avslutningsritualer, kaffe och många "Välkommen till Oregon", "Hoppas du trivs" och frågor om Finland.

Värderade mästaren Walt Forsea.

Dialektik: Individ - kollektiv

När man jämför Oregon och Finland uppenbarar sig dialektiken genom kontrasten mellan samhällena.
Oregon är ett individualistiskt samhälle. Det tycker jag mig märka när jag pratar med folk. Det är individen som gäller. Men ofta uttrycks det som "folket".

Initiativen, d.v.s. att vem som helst kan föreslå en lag (efter en hel del namninsamlande och skrivarbete förstås), är en struktur som stärker detta intryck. Tanken är att JAG kan nog skriva lagar själv.
Inställningen till skatter är också individualistisk i den meningen att JAG har orsak att hålla koll på hur "de" använder mina skattepengar. Därför sitter det ofta folk på "kommunala" möten för att se vad de gör med MINA pengar. (Ibland vill folk, åtminstone i de små samhällen jag rör mig, se vilka räkningar man betalar!) Det finns en lag om öppna möten. Alla möten som hålls inom de kommunala organen måste vara offentliga, annars är de olagliga.
Samma sätt att tänka återkommer i diskussionerna om vapenkontroll. JAG har rätt att försvara mig, det påminner ibland om hur en självständig stat resornerar kring sitt försvar. Man kan kanske säga att individualismen har gått för långt. Man har gått till överdrift som Janken Myrdal skulle säga.
MEN
Samtidigt är den kollektiva känslan också stark. Om det blir problem så ställer folk upp för varandra. De kan gälla när en entreprenör försöker kapa åt sig stadens rodeo-område. Eller om någon i samhället blir sjuk. Eller om att bevara en hälsostation.
Sammanhållningen är imponerande.
Den dialektiska tanken om att varje tendens innehåller sin motsats verkar passa som hand i handske. (Samtidigt kan man naturligtvis också säga att det är den råa nödvändigheten som tvingar fram sammanhållningen.)
Men den kollektiva känslan har också en motsats. Man ger inte mycket för de valda beslutsfattarna. Man kunde uttrycka det så att den horisontala sammanhållningen är stark medan den vertikala sammanhållningen är svag.
Och i följande skede motsägs det av den monumentala nationalismen...(Ni skulle bara ha hört prästen i söndags...)

Motsatsen kan man se i Finland. Vi har ett starkt samhälle som tar hand om oss. Men detta leder inte till en folklig sammanhållning på samma sätt som här. Tvärt om blir känslan för det kollektiva svagare. Har vi också gått till överdrift?

Men båda samhällena förändras. Kanske den dialektiska processen igen för oss till sin motsats?

Med viss tvekan väljer jag att illustrerar med en bild av Hegel. Jag är tveksam eftersom jag inte är säker på att det var såhär Hegel menade att man skulle se dialektiken.

Rural humor - jag kunde inte låta bli att sätta upp det...

Dubbel klicka på bilden så blir den större.