Längst bort i Obamas bakgård (Uppdaterad version)

Obama har berömts mycket för sin kampanj. Han har skapat en gräsrotsrörelse som ingen tidigare gjort i en valkampanj i USA. Det nya i angreppssättet är att det inte har funnits klara direktiv VAD och HUR man skall jobba i kampanjen. Man har i stället frågat hur folk anser att de kan bidra. (Detta ledde bl.a. till att en ung man blev huvudansvarig för Internetkampanjen i Baker County. Det speciella med det var att han var 16 år och inte själv kunde rösta - men han gjorde en fantastisk organisatorisk insats.)
Man har byggt upp ett system med "stugmöten" som kopplas till kampanjen via nätet. Det har hållits 4000 stugmöten runt om i landet och hela 550 000 personer har registrerat sig i hans virtuella nät. Genom detta samlar man in idéer och feedback. (Påminner litet om den kampanj som SFP ordnade under 80-talet; Månadens fråga som diskuterades i studiecirklar på basen av frågor från SFP.)
Jämförelsen med studiecirkeln är inte långsökt. Det finns en manual för hur man skall förbereda, genomföra och följa upp de här mötena. Man skall brainstorma och göra strategier. Men man skall också fylla i ett formulär där man rapporterar vad mötet kommit fram till. Man fokuserar bl.a. på hur man skall hålla kontakt med de lokala representanterna.
Men Obamas Internet-nät innehåller mycket mera, det påminner nästan om facebook. Man kan ha vänner, man kan sätta ut videos osv.
Folk är entusiastiska, ungdomen är med osv. Här finns en länk till en video som presenterar systemet. http://my.barackobama.com/page/content/saying

Rörelsen är stor och täcker mycket.

Men det finns en annan historia.

Obama och demokraterna är populära i städerna. Wayne Kenney, demokratisk partifunktionär, formulerar det såhär: "Där folk känner sig urbana där har Obama vunnit, i rurala områden är det republikanerna som drar."
Detta faktum förklarar också varför det ser litet annorlunda ut på demokraternas möte i Baker. Baker är ett av de fattigaste områdena i Oregon. Och det är landsbygdsdominerat.
Att republikanerna är starka på landsbygden betyder inte nödvändigtvis att de har en bättre landsbygdspolitik. Tolkningen är snarare att republikanernas konservativa värderingar talar till cowboys och farmare, men i lägre grad till stadsbor.
Wayne klagar bittert och ironiskt över att Sara Palins åsikter går bättre hem än Obamas valbudskap.
Demokraterna är självklart svaga i detta samhälle. I Baker får de ca 3500 röster medan republikanerna tar 6000.
Valmötet i Baker speglar detta fakum. Ca. 15 människor dök upp. Man gladdes åt segern. Man firade med pizza och kaffe.
Riktigt lika överlyckligt jublande var man inte i detta landsbygdssamhälle. Man analyserade valresultatet och kunde notera stora framgångar, ibland av historiska mått. Och man konstaterade att det finns otroligt mycket att göra.
Baker har under 40- och 50-talen varit kraftigt demokratiskt dominerat. En möjlig förklaring till detta är att Baker på den tiden var ett brukssamhälle. En annan förklaring är att reglerna för markanvändningen inte gynnat jordbrukarna. Miljökraven har också hindrat landsbygdsbefolkningen från att "göra som de vill". (Man har en fläckig uggla som har fått samma symbolvärde här som flygekorren hos oss.)
I Baker har man inte deltagit i Obamas stora nya nätverksarbete. Man har gjort valkampanj som man brukar, ringt runt osäkra röstare och satt upp plakat osv.
Trots allt detta fanns det ett hopp och en tro på framtiden.

Obamas valapparat har inte bara ett lysande centrum utan också en periferi.
Vädret i Baker var kallt och blåsigt - med snö.

Juldekorationer

En trend starkt på kommande i årets juldekoration är ballong gubbarna. Klart influerade av Mumin...

Man ser också klart att företagsvärlden går ut med mera kreativa och aggressiva arrangemang. Nedan en bild av bybutiken sent på julafton.


Den kombinerade sprit- och antikbutiken följer ett mer klassiskt koncept.


Den kommunalt anskaffade julgranen utanför bybutiken klarar sig inte i den kommersiella konkurrensen.























Inte heller stadens tradition att sätta ut 20 julgranar på telefonstolparna kom riktigt till sin rätt.


















De verkliga giganterna var dock motellen. Båda hade satsat hårt på att vinna. (Det finns en tävling alltså...)

Men segraren ser ni här under. Det är stans motell och camping. Jag lyckades inte fotografera i mörker vilket gör att bilden på intet sätt gör arrangemangen rättvisa. Ljusen blinkade nämligen i takt med disko musik så jag fick alltid släckta lamppor på mina bilder. Här är i alla fall en bild av segraren i dagsljus.


Snön har vräkt ner under hela julnatten. Fotografierna blev därefter...
Fridfull Jul!


(Mitt eget fönster - inklusive juldekoration!)

Potluck

Pot betyder gryta. Luck betyder tur. Genom att kombinera orden så vill man säga att när alla tar med sina grytor och man serverar vad som finns i dem så får man en måltid - om man har tur.
Det handlar alltså om knytkalas.
I det avlägsna Halfway har det här blivit en stark tradition. (Liksom på många andra ställen i USA.)
Potluck-traditionen bärs främst upp av Potlock-gänget. Samma grupp kallas också Meadow Muffins. Det är de människor som flyttade in till Halfway eller den omkringliggande Pine Wally under 70 och 80 talen. Det är en heterogen grupp av konstnärer, hanverkare, f.d. hippies osv. Folk vars första bostad i dalen kanske var en tipi...
Den gamla befolkningen, cowboys och farmare, har också liknande knytkalas men inte i samma omfattning. Och de två Potluck-traditionerna har inte många personalunioner...

Familjen Gregory har utvecklat traditionen med Potluck till något litet annat. De kombinerar knytkalaset med att visa någon gammal familjeklassiker på dvd. Gärna en musikal så man kan sjunga med. OCH man bör vara lämpligt klädd för filmen.
På bilden gäller Dickens - lucken... och filmen är naturligtvis Scrooge.

Julfest i Finland - med levande musik från Halfway

Skype ger onekligen förbluffande möjligheter att minska känslan av avstånd.
Torsdag kväll firade Svenska studiecentralen personaljulfest. Det skedde i Vasa. Ett av inslagen var levande musik - spelad i Halfway av "Full measure", en grupp damer som vanligtvis spelar renässansmusik på lokala tillställningar i Pine Wally.
Uppträdandet skedde kl. 20 finsk tid vilket var 10 på morgonen i Halfway.
Gruppen hördes och syntes genom en videokanon i Vasa. Publiken syntes och hördes genom en lap-top i Halfway. Applåder och allt.
Kunde detta vara ett sätt för kommersiella uppträdanden?
Nedan en bild av "Full Measure" tagen i ett annat sammanhang.

Sisters - framgångssaga eller skräckexempel

Från början var Sisters ett litet samhälle som levde av skogsavverkningen. Det ligger naturskönt vid en relativt livligt trafikerad väg i mitten av Oregon. Namnet har staden fått av de tre bergstoppar som kallas Sisters. (Det är dessa berg som jag försökt avbilda med min pocket kamera.)
För drygt 25 år sedan så fanns det en stabil men åldrande befolkning på 550 personer inom stadsgränsen. Upplandet räknade ca 3000 själar. Skogsavverkningen hade knäckts i hela Oregon av strängare miljölagstiftning. Det fanns just inga arbetsplatser i stan.

Men då fattade stadens ledning ett byggnadstekniskt beslut. Man påbjöd att alla affärsbyggnader skulle ha en falsk fasad som gick i 1880-tals stil. Och man gav ut en färg palett som man fick välja färger från.

Resultatet blev en "Wild West"-illusion som förändrade den visuella bilden av staden.
Beslutet fattades utan större meningsmotsättningar.

I dag har staden 1800 innevånare och upplandet har 10.000. Nu finns det gott om arbetsplatser. Men 90% av dem är turism. Annan verksamhet finns mycket sparsamt.
Till och med "Subway" har tvingat anpassa sig till reglerna, notera den tidsenligt slitna skylten.

Det nybyggda bankhuset håller stilen från 1880: en tegelbyggnad med platt tak.



Är detta nu melodin för utveckling i Oregon. Ta vara på de turistiska möjligheter som finns (eller skapa dem) och väx utav bara den?
Folk i Sisters verkar vara nöjda. Man har gjort ett gott val. Man har arbete och utveckling.
Men.
Sisters är ett bespottat begrepp bland i många andra små samhällen. Man argumenterar t.ex. emot utvecklingsförslag genom att säga "...och då blir vi ju ett nytt Sisters...". Saken är den att alla här uppe i norra Oregon inte anser att utveckling och mera pengar och folk är det man bör eftersträva. I stället lyfter man fram det lilla överblickbara, unika lokalsamhällets fördelar. Man känner varandra, man har gemenskap osv.
Vi har inte denhär debatten i Finland. Värderar vi inte våra byar och lokalsamhällen?

Folkomröstning för service!

Underlaget för en hälsostation i Halfway är egentligen för litet. Även om alla de drygt 2000 innevånarna i området skulle få all sin vård via denhär hälsostationen så skulle det inte räcka till. Bemanningen är inte överhövan stor. Den som sköter det mesta av vårdandet är inte legitimerad läkare utan något mellan en läkare och en sjuksköterska. En läkare kommer två gånger per månad för att övervaka verksamheten. Dessutom finns det en sjukvårdare och tre personer som jobbar med mer administrativa uppgifter.

För att rädda hälsostationen i Halfway satte man igång en process som skulle skapa ett skattedistrikt speciellt för att finansiera kliniken. Frances Gulick var en av de drivande bakom projektet.

Processen går så till att en grupp människor, det måste inte vara en registrerad förening om de inte tänker använda stora pengar på kampanjen för sin ide, utreder vad det kommer att kosta och sedan slås det ut på fastighetsskatten. Alla fastigheter är värderade och i det här fallet skulle kostnaden bli 65 cent för varje 1000 dollar av fastghetsvärdet. Det skulle i praktiken ge de dryga 80 000 dollar som årligen skulle behövas. När myndigheterna har accepterat förslaget så beviljas gruppen rätt att samla namn. Man måste få minst 15% av de registrerade röstarna.
Efter det måste det hållas två offentliga möten med representation för myndigheterna på county-nivå och för gruppen som tagit initiativet. Där får folk komma till tals om förslaget. Dessutom skall alla självständiga towns inom området ge sitt bifall till att folkomröstning ordnas. När allt detta är undanstökat kan kampanjen köra igång. Och det görs i äkta amerikansk stil. Och röstningen sker i samband med något lämpligt val.

Märk Rösta ja! skylten i trädet!

Nåja.
Det gick inte denhär gången. Det blev 7 röster för litet.

Men principen är intressant. Varför kan vi inte göra likadant i Finland. De flesta verkar nöjda med att få säga sin åsikt direkt - inte bara vara beroende av att de man valt in för ens talan.

Tänk om...
När en skola skall läggas ner, tänk om byn då skulle kunna rösta om att skapa en extra skatt för att hålla den kvar. Inte så att utbyarna skall betala det som andra i kommunen får gratis men t.ex. så att kommunen fortfarande står för medelkostnaderna per elev och den extra skatten gör att skolan kan hållas öppen.
Efter en folkomröstning i byn naturligtvis...

Julgranen

Sista november. Julen närmar sig.
Enligt traditionen i Halfway hämtas granen av snöskorterklubben. Det är strålande sol och varmt. Vädret påminner om finländsk vår. Det kan vara litet kallt på nätterna men solen värmer som om det vore april. Vi ger oss av upp i bergen med tre bastanta truckar för att hämta en stor julgran att sätta mitt i stan, d.v.s. utanför butiken, och 20 små granar att sätta upp på lyktstolparna.
Skogen uppe på bergen är i huvudsak statlig och staden har tillstånd att hämta sina julgranar där. Men det finns också privat mark här och där i bergskedjan.

Stämningen är god i gruppen, liksom i alla andra grupper som jag stött på, skytteklubben, knytkalasgänget osv. Det är lätt att få hänga med på ett hörn som utlänning. Men detta betyder dock inte att samhället skulle vara konfliktlöst. Det finns stora spänningar under ytan.
Men julen är ju fridens högtid.

Thanksgiving ...

Det var knappast någon riktig typisk Thansgiving som jag upplevde.
De hade ingen kalkon!
Och inte nog med det, värdparet var vegetarianer så allt kött var bannlyst. Men annars verkade upplägget amerikanskt. Gästerna hade med sig olika maträtter och allt blev ett sorts avancerat knytkalas.
Efter maten, som det tog sin rundliga tid att avspisa, satte sig sällskapet i vardagsrummet med te eller vin för att prata.
I just det här sällskapet åtminstone verkade man ha en stor och äkta känsla av tacksamhet. Inte bara för maten utan kanske framförallt för presidentvalet.
Förväntningarna på Obama är utan tvivel stora. Man känner att hoppet har återvänt men samtidigt bävar man för hur det kommer att gå. Det kommer att krävas mycket för att åstadkomma den vändning som man hoppas på. Många människor, inte bara myndigheter måste samverka för att åstadkomma den. Det krävs en massrörelse, och hur skall Obama lyckas med det?
Och det fanns redan små symptom på besvikelse. De utnämningar som redan skett tyder inte på att radikalerna kommer till makten. Många från Clintons administration verkar komma tillbaka, och det uppskattades inte i den här gruppen.
Under kvällen diskuterades också en för mig ny term: post-konsumtionssamhället.
Teorin innehåller bl.a. att samhällen är hierarkiska. Och så länge basen i pyramiden gör sitt så fungerar det. Tidigare var det viktigt att småfolket arbetade men nu måste de konsumera för att samhället skall bestå. Men hu har vi kanske nått ett stadium där man inte längre ställer upp på det, man är trött på att konsumera saker som man inte behöver... och då har vi post-konsumktionssamhället.

Känslan av förväntan och samtidigt oro kom till synes när en av deltagarna i middagssamtalet sa: Jag undrar vad vi kommer att tala om nästa år den här tiden, vilka kommer de aktuella frågorna att vara då?

Going West ...

Min resa till Halfway började uruselt.
Jag startade hemifrån klockan 4, med en besvärlig förkylning och en sömlös natt i bagaget.
Men problemen började när jag stod inför den nitiska damen i Blue1 disken i Vasa. Hon satte pannan i djupa väck ringde plikttroget överordnade i både Stockholm och Helsingfors. Och tillsammans drog de intressanta slutsatser.
”Jag kan inte släppa dig på planet om du inte köper en ny returbiljett!”
Jag blev lindrigt chockad av beskedet eftersom jag hade köpt och betalt tur och returbiljett via resebyrå för månader sedan.
Men förklaringen jag fick var att mitt pass gick ut BARA 5 månader EFTER det att jag skulle komma tillbaka till Finland. Jag tyckte det var en betryggande marginal men damen i Blue1 hävdade att jag måste ha ett pass som går ut 6 månader efter det jag kommer tillbaka till Finland!
Alltså: Du kommer inte ombord på planet om du inte köper en biljett! Andra alternativet skulle naturligtvis ha varit att inte åka och därmed skulle den tur och returbiljett jag hade ha förfallit helt. Och en tur och returbiljett till Idaho är inte billig.
Så jag bet ihop tänderna och köpte ytterligare en hemresebiljett – med en månad tidigare datum. Jag trodde kanske att det skulle gå att fixa problemet på något sätt. Men roligt var det inte, min vistelse skulle förkortas med en månad och enkelbiljetten hem kostade mycket mer än den ursprungliga tur och returbiljetten.

…

Knappt ett dygn senare stod jag, dödstrött, rödögd och frustrerad, inför de erkänt stränga amerikanska emigrationsmyndigheterna in Chicago. Jag blev tillfrågad hur länge jag skulle stanna och vad jag skulle göra. De berättade min historia om att jämföra landsbygdsutveckling i Finaland och Oregon – och att jag hade, inte en utan två, färdigt betalda returbiljetter. Mannen bakom disken såg förbluffad ut. Det är tydligen inte vanligt att man är så väl rustad. Men han sa åt mig att vänta. Efter en stund fördes jag in till ett rum för folk med problem att komma in i landet. Där väntade jag igen en stund och fick uppleva små draman, mannen som avvisades, den höggravida kvinnan som blev sjuk, den stolta gamla mexikanen som satt i sin rullstol och inte ville tala osv. Det var inte trevliga ärenden som sköttes i det rummen, men de som skötte det gjorde verkligen sitt bästa för att vara mänskliga.
När det blev min tur uppstod häpnad. Varför i hela friden hade Blue1 / SAS tvingat mig att köpa ny biljett? Allt var ju i sin ordning i alla fall. Äntligen kände jag att det var någon som förstod mig. Och inte nog med det. De blev lika upprörda över orättvisan som jag. Tjänstemannen som skötte mitt ärende kallade på SAS representanter via högtalaren. Ingen kom. För andra gången ekade en kallelse ut över hela området: SAS bör infinna sig hos emigrationsmyndigheterna. Men fortfarande kom ingen. Då följde mig tjänstemannen ut och beklagade att han inte fått läxa upp SAS. Men jag lovade högtidligt att jag minsann skulle ta hand om saken när jag kom hem. (I´ll give them hell..)
...

Jag har föresatt mig att använda dialektik i mina studier av landsbygdsutveckling. Jag undrar om denna min första erfarenhet kan ses som dialektisk.
Tesen skulle i så fall vara att Finland är öppet och vänligt, ingen har problem med att lämna landet om man vill. Men myndigheterna i USA är svåra, de krånglar till det för folk som vill komma in i landet.
Antitesen är att det är enkelt att komma in i USA – problemet är att komma ut ur Finland!

Nästa inlägg skall handla om landsbygdsutveckling som jag utlovat. Men först skall jag bekämpa min förkylning.

Grönare gräs? Man vet aldrig...

Jag blev alldeles tagen av att läsa Janken Myrdals skriverier om motsatstänkande och dialektik. Och tanken föddes att jag skulle se om jag själv kunde förstå välden litet bättre genom dialektiska glasögon.
Och den verklighet som naturligtvis låg mig närmast om hjärtat att söka teser och antiteser i var skärningspunkten mellan den offentliga sektorn och folkrörelserna - inom landsbygdsutvecklingen. Enligt enkel gräv där du står logik.
Jag tänkte dela med mig av min resa via den här bloggen. Resan går dels till Hegels värld eller i alla fall några av den världens utmarker. En intellektuell resa och samtidigt en rasande utmaning för mig själv. Jag har inte beträtt dehär stigarna tidigare, även om jag intresserat har sneglat hela mitt liv.
Men dels går resan till nordöstra Oregon, till Halfway. Jag kommer i två och en halv månad att ha förmånen att befinna mig där, försöka förstå hur de i denna glesbygd kämmppar för ett gott liv.
Jag skall försöka förstå vad jag ser, jämföra det med vår landsbygd i Finland och om möjligt hitta dialektiska mönster.
Och jag skall försöka berätta något här via denna blogg.
Själv är jag nyfiknast av alla!