lördag 21 mars 2009
måndag 2 mars 2009
"Sista bloggen från Amerika"
Detta är mitt sista inlägg för denhär gången. Jag har varit hemma i ett par veckor så det får räcka med "nyheter" från USA. Det jag i övrigt lärde mig kommer att presenteras i en rapport som kommer att publiceras på hösten.
Det har varit en fascinerande tid för min del. Jag hoppas jag har kunnat förmedla något till dem som läst bloggen. (Jag har ingen aning om hur många.) Tack för sällskapet såhär långt.
I maj är jag tillbaka på jobbet på Svenska studiecentralen.
Peter Backa
PS
Jag kunde inte låta bli att travestera på Strindberg i rubriken, och det är väl bäst att påpeka det ifall ingen märkte...OCH SJÄLV MÄRKTE JAG INTE ATT JAG SKREV STRINDBERG I STÄLLET FÖR MOBERG....
Det har varit en fascinerande tid för min del. Jag hoppas jag har kunnat förmedla något till dem som läst bloggen. (Jag har ingen aning om hur många.) Tack för sällskapet såhär långt.
I maj är jag tillbaka på jobbet på Svenska studiecentralen.
Peter Backa
PS
Jag kunde inte låta bli att travestera på Strindberg i rubriken, och det är väl bäst att påpeka det ifall ingen märkte...OCH SJÄLV MÄRKTE JAG INTE ATT JAG SKREV STRINDBERG I STÄLLET FÖR MOBERG....
Framtiden skapas genom Community Collaborations
Det är en allmänt accepterad sanning att samhället blir allt mera specialiserat.
Detta betyder också att föreningslivet blir mera fragmenterat. De breda rörelsernas tid är i huvudsak förbi. Ungdomsrörelsen t.ex. samlade "allt folket" till huset mitt i byn på den gamla goda tiden. Nu är det mera specialiserade föreningar som gäller, lan-föreningar, rollspelsföreningar osv. Detta gäller de flesta av de gamla folkrörelserna. De nya smala föreningarna kan ses som en reaktion, en antites mot be breda och därmed ofta allt för ospecifika folkrörelserna.
Syntesen som kombinerar tesen (det breda och allmänna) med antitesen (det snävt inriktade) kallas Community Collaborations på engelska. Det skulle nu vara orsak att göra en rättvis översättning av de här orden.
Community betyder i det här sammanhanget lokalsamhälle. Collaborations betyder visserligen samarbete men inte bara det, utan den högsta tänkbara formen av samarbete.
Rural Development Initiatives i Oregon ordnar kurser i Community Collaborations för föreningsfolk och aktionsgrupper och de förklarar vad det betyder genom att sätta in orden i ett sammanhang.
Den lägsta formen av interaktion är Network, det jämför de med att träffa någon på ett party.
Nästa nivå är koordinering (Coordinate) - det kan jämföras med att kila stadigt. (Date)
Därefter följer att samarbeta (Cooperate), det är att åka på semester tillsammans.
Nästa steg är partnerskap och det motsvarar förlovning.
Och sist och slutligen: Collaborate. Det betyder att man gifter sig, skaffar barn, ett nytt hem, gemensamt bankkonto osv.
Maurizio, ursprungligen från Italien, försöker få deltagarna i Baker att förstå vad Collaboration är.
Kärnan i detta är helt enkelt att det finns för många små specialiserade föreningar. De behövs för sin speciella målgrupp och för sitt speciella ändamål, men för att de skall ha samhällelig betydelse måste de samverka på ett nytt sätt. De måste gifta sig med varandra för att kunna göra en insats för sitt lokalsamhälle.
För det handlar om lokalsamhället i stort, det visade kursens innehåll.
Situationen i Finland är inte väsentligt annorlunda. Vi behöver samma typ av kraftsamlingar för att klara landsbygden och klara krisen som vi har sett början av.
Vi får ställa oss på ruta ett tillsammans och göra en gemensam insats.
Detta betyder också att föreningslivet blir mera fragmenterat. De breda rörelsernas tid är i huvudsak förbi. Ungdomsrörelsen t.ex. samlade "allt folket" till huset mitt i byn på den gamla goda tiden. Nu är det mera specialiserade föreningar som gäller, lan-föreningar, rollspelsföreningar osv. Detta gäller de flesta av de gamla folkrörelserna. De nya smala föreningarna kan ses som en reaktion, en antites mot be breda och därmed ofta allt för ospecifika folkrörelserna.
Syntesen som kombinerar tesen (det breda och allmänna) med antitesen (det snävt inriktade) kallas Community Collaborations på engelska. Det skulle nu vara orsak att göra en rättvis översättning av de här orden.
Community betyder i det här sammanhanget lokalsamhälle. Collaborations betyder visserligen samarbete men inte bara det, utan den högsta tänkbara formen av samarbete.
Rural Development Initiatives i Oregon ordnar kurser i Community Collaborations för föreningsfolk och aktionsgrupper och de förklarar vad det betyder genom att sätta in orden i ett sammanhang.
Den lägsta formen av interaktion är Network, det jämför de med att träffa någon på ett party.
Nästa nivå är koordinering (Coordinate) - det kan jämföras med att kila stadigt. (Date)
Därefter följer att samarbeta (Cooperate), det är att åka på semester tillsammans.
Nästa steg är partnerskap och det motsvarar förlovning.
Och sist och slutligen: Collaborate. Det betyder att man gifter sig, skaffar barn, ett nytt hem, gemensamt bankkonto osv.
Maurizio, ursprungligen från Italien, försöker få deltagarna i Baker att förstå vad Collaboration är.Kärnan i detta är helt enkelt att det finns för många små specialiserade föreningar. De behövs för sin speciella målgrupp och för sitt speciella ändamål, men för att de skall ha samhällelig betydelse måste de samverka på ett nytt sätt. De måste gifta sig med varandra för att kunna göra en insats för sitt lokalsamhälle.
För det handlar om lokalsamhället i stort, det visade kursens innehåll.
Situationen i Finland är inte väsentligt annorlunda. Vi behöver samma typ av kraftsamlingar för att klara landsbygden och klara krisen som vi har sett början av.
Vi får ställa oss på ruta ett tillsammans och göra en gemensam insats.
tisdag 24 februari 2009
Var bör gränsen mellan det frivilliga och det offentliga gå? Del 2: Richland
Om inte den offentliga sektorn stället upp för att stöda de svaga, träder då den tredje sektorn in i stället?
Exemplet Richland verkar åtminstone tala för att så är delvis fallet.
Richland är inte rikt. Och medelåldern är hög, den högsta i området. Den höga medelåldern beror paradoxalt nog på de utmärkta friluftsmöjligheterna. Pensionärer bor gärna i Richland (ev. kommer t.o.m. den nuvarande guvernören att flytta dit).
Men de utkomstmöjligheter som friluftsturismen ger är årstidsbetonade. Få kan klara sig yrkesverksamt i Richland. Staden har inga möjligheter att sköta det som vi i Finland skulle vänta oss av en kommun. Vad händer?
Det finns en jordbruksorganisation som heter Grange. Den finns litet överallt i USA men i Richland är den speciell. För det första har man bibehållt (med glimten i ögonvrån) de gamla frimurarliknande traditionerna.
Men det viktiga är att man äger och sköter om stadens park, man har hand om ambulansservicen (Ett överlevnadsvillkor för hela samhället, en stor del av befolkningen skulle inte våga bo kvar utan den servicen.), bespisning av åldringar (med ojämna mellanrum för all del), hembesökstjänst osv.
Det är svårt att tänka sig att Richland skulle överleva utan denna organisation. Det verkar också som om all frivilligverksamhet skulle ha koncentrerats till Grange.
Så långt en solskenshistoria.
Men Grangen i Richland täcker inte hela dalen, det finns en annan Grange "på skuggsidan" av dalen. Räcker frivilligkrafterna till där också?
Exemplet Richland verkar åtminstone tala för att så är delvis fallet.
Richland är inte rikt. Och medelåldern är hög, den högsta i området. Den höga medelåldern beror paradoxalt nog på de utmärkta friluftsmöjligheterna. Pensionärer bor gärna i Richland (ev. kommer t.o.m. den nuvarande guvernören att flytta dit).
Men de utkomstmöjligheter som friluftsturismen ger är årstidsbetonade. Få kan klara sig yrkesverksamt i Richland. Staden har inga möjligheter att sköta det som vi i Finland skulle vänta oss av en kommun. Vad händer?
Det finns en jordbruksorganisation som heter Grange. Den finns litet överallt i USA men i Richland är den speciell. För det första har man bibehållt (med glimten i ögonvrån) de gamla frimurarliknande traditionerna.
Men det viktiga är att man äger och sköter om stadens park, man har hand om ambulansservicen (Ett överlevnadsvillkor för hela samhället, en stor del av befolkningen skulle inte våga bo kvar utan den servicen.), bespisning av åldringar (med ojämna mellanrum för all del), hembesökstjänst osv.
Det är svårt att tänka sig att Richland skulle överleva utan denna organisation. Det verkar också som om all frivilligverksamhet skulle ha koncentrerats till Grange.
Så långt en solskenshistoria.
Men Grangen i Richland täcker inte hela dalen, det finns en annan Grange "på skuggsidan" av dalen. Räcker frivilligkrafterna till där också?
lördag 21 februari 2009
Var bör gränsen mellan det frivilliga och det offentliga gå? Del 1: SUMPTER
Sumpter är en liten f.d. gruvstad i Baker County i det fattiga nordöstra Oregon. Medelåldern är hög, det finns många deltidsboende och en del turister kommer på besök.
I Sumpter är det staden som är Aktören. Man får årligen in skatteintäkter på 15.000 dollar! (Jämför gärna med finländska kommuner, fast det haltar.)
Det betyder att man måste få in resurser på annat sätt. Vatten och avlopp ger en del men de inkomsterna är, åtminstone i princip, bundna till att bara täcka utgifterna. Men man äger ett marknadsfält (fairground)och tar in avgifter under olika tillställningar, man är känd för sina loppmarknader men har förstås också annan verksamhet.
Man jobbar ofta med projekt för att skapa resurser. Staden behövde t.ex. en snöplog. Man samlade in tomburkar och fick in pengarna genom det, 11.000 dollar kostade den begagnade snöplogen.
Staden Sumpter anser att man bör ha ett Community Center. Den nedlagda skolan har staden fått till skänks av skoldistriktet. Staden står för underhållet men tar in en liten hyra av de föreningar som använder huset. När det skall renoveras så behövs extra insatser. Här är "Bag Ladies" en tillgång. (Det är en aktiv grupp damer som gör samhällsinsatser av olika slag.) Dessa damer har kokat mat åt turister, mest jägare, som kommer i mängd och massa när säsongen börjar. Samma sak har "stadsstyrelsens damer" gjort, ställt upp och kokat mat för att få in pengar till stadskassan.
Sumpter samarbetar också med biblioteksdistriktet på ett kreativt sätt. Det finns ett museum (ägt av staden men upprätthållet av en specialförening) som har gott om utrymme. Staden gjorde då ett avtal; biblioteksdistriktet fick utrymmen gratis mot att man satte in en liten filial i museet och anställde en bibliotekarie på 10 timmar i veckan. Men biblioteket är öppet alla dagar. Man använder frivilliga krafter. Det är en vinn - vinn situation. Museet får fler besökare (och mera intäkter) och man har ett bibliotek. (Man berättade dessutom att folk som kanske inte brukar engagera sig i vanliga talkon plötsligt var intresserade av att ställa upp för att hålla biblioteket öppet, nya resurser aktiverades.)
Fallet Sumpter är kanske inte direkt unikt i Oregon men nog ovanligt.
Med finländska ögon verkar det som om staden, den offentliga sektorn, skulle fungera mera som en frivillig förening, men med vissa skatteinkomster och visst planeringsmonopol.
Vi kan definitivt lära oss något av Sumpter-modellen. Den visar att man kan komma långt genom att blanda ihop den frivilliga och den offentliga sektorn, betydligt längre än genom att strikt hålla dem isär. En förutsättning är att det finns en gemensam vilja. Men den här viljan är inte bestående, den finns eller den saknas beroende på projekt. Staden har försökt med många projekt som runnit ut i sanden därför att den frivilliga insats, som under de här omständigheterna alltid behövs, saknats. Staden är alltså dagligen och stundligen beroende av sina medborgare. Det kan kallas demokrati, men det har ett pris. Det är svårt att uppbåda en långsiktig strategi eftersom varje enskild åtgärd kräver en sorts "omröstning"; endera ställer folk upp - eller så gör de det inte.
I Sumpter är det staden som är Aktören. Man får årligen in skatteintäkter på 15.000 dollar! (Jämför gärna med finländska kommuner, fast det haltar.)
Det betyder att man måste få in resurser på annat sätt. Vatten och avlopp ger en del men de inkomsterna är, åtminstone i princip, bundna till att bara täcka utgifterna. Men man äger ett marknadsfält (fairground)och tar in avgifter under olika tillställningar, man är känd för sina loppmarknader men har förstås också annan verksamhet.
Man jobbar ofta med projekt för att skapa resurser. Staden behövde t.ex. en snöplog. Man samlade in tomburkar och fick in pengarna genom det, 11.000 dollar kostade den begagnade snöplogen.
Staden Sumpter anser att man bör ha ett Community Center. Den nedlagda skolan har staden fått till skänks av skoldistriktet. Staden står för underhållet men tar in en liten hyra av de föreningar som använder huset. När det skall renoveras så behövs extra insatser. Här är "Bag Ladies" en tillgång. (Det är en aktiv grupp damer som gör samhällsinsatser av olika slag.) Dessa damer har kokat mat åt turister, mest jägare, som kommer i mängd och massa när säsongen börjar. Samma sak har "stadsstyrelsens damer" gjort, ställt upp och kokat mat för att få in pengar till stadskassan.
Sumpter samarbetar också med biblioteksdistriktet på ett kreativt sätt. Det finns ett museum (ägt av staden men upprätthållet av en specialförening) som har gott om utrymme. Staden gjorde då ett avtal; biblioteksdistriktet fick utrymmen gratis mot att man satte in en liten filial i museet och anställde en bibliotekarie på 10 timmar i veckan. Men biblioteket är öppet alla dagar. Man använder frivilliga krafter. Det är en vinn - vinn situation. Museet får fler besökare (och mera intäkter) och man har ett bibliotek. (Man berättade dessutom att folk som kanske inte brukar engagera sig i vanliga talkon plötsligt var intresserade av att ställa upp för att hålla biblioteket öppet, nya resurser aktiverades.)
Fallet Sumpter är kanske inte direkt unikt i Oregon men nog ovanligt.
Med finländska ögon verkar det som om staden, den offentliga sektorn, skulle fungera mera som en frivillig förening, men med vissa skatteinkomster och visst planeringsmonopol.
Vi kan definitivt lära oss något av Sumpter-modellen. Den visar att man kan komma långt genom att blanda ihop den frivilliga och den offentliga sektorn, betydligt längre än genom att strikt hålla dem isär. En förutsättning är att det finns en gemensam vilja. Men den här viljan är inte bestående, den finns eller den saknas beroende på projekt. Staden har försökt med många projekt som runnit ut i sanden därför att den frivilliga insats, som under de här omständigheterna alltid behövs, saknats. Staden är alltså dagligen och stundligen beroende av sina medborgare. Det kan kallas demokrati, men det har ett pris. Det är svårt att uppbåda en långsiktig strategi eftersom varje enskild åtgärd kräver en sorts "omröstning"; endera ställer folk upp - eller så gör de det inte.
onsdag 18 februari 2009
INTE imponerade.
"Hur kan en utvecklingsorganisation förvänta sig att ett lokalsamhälle skall åstadkomma en hållbar utveckling om organisationen själv inte ger ett hållbart stöd!"
Visst var herrarna från Rural Development Initiatives (RDI) intresserade av Metodcentret och den utvecklingsverksamhet som Svenska studiecentralen har. Men de lät också förstå att det inte räcker. Det som krävs är långsiktighet. När RDI går in för att utveckla ett samhälle så startar man en 5-årig process. (Baker County - ett landsbygdsområde med 16.500 innevånare - är nu inne i år 4.) Man sätter in personal för att koordinera och aktivera. Man ordnar kurser i framförallt ledarskap men också organisationsutveckling och samverkan. Och man hjälper till med att starta projekt. Men man erbjuder också stöd i fortsättningen, olika insatser beroende på behov. Man har jobbat med lokalsamhällen i 20 år i vissa fall.
RDI rycker ut när det finns stora problem, t.ex. att en fabrik har lagts ner och arbetslösheten skjutit i höjden. Man strävar då till att samla alla typer av människor till utvecklingsarbete, förtroendevalda, föreningsaktivister, företagare osv. Man vill ha med samhällets gamla stöttepelare men också helt nya aktivister. Sedan jobbar man på genom medgång och motgång tills samhället är på fötter.
Kritiska herrar till kortsiktighet och snuttinsatser.
OK.
Killarna har råd att prata. Craig Smith och Gary Steward från RDI har jobbat med landsbygdsutveckling i över 20 år. Och de har en stor fond bakom sig, Ford Family Foundation, som garanterar en långsiktig finansiering. Deras organisation, RDI, är en tredje sektor organisation som ursprungligen startade som en del av delstatsförvaltningen i Oregon. Men planen var från början att verksamheten skulle avknoppas till tredje sektorn. (Notera skillnaden mellan Oregon och Finland: Hos oss går utvecklingen oftast i andra riktningen, tredje sektorn startar något nytt men förväntar sig att den offentliga skall ta över när man kommit i gång. RDI var inte det enda exemplet på detta "bakvända" sätt att utveckla.)
Sättet att gå in i ett samhälle i gången och försöka lösa problemen från grunden är också typiskt för arbetssättet i Oregon.
Svenska studiecentralen har en annan roll än RDI. Vi är en takorganisation för många olika organisationer vilket gör att vi inte fullt ut kan dra nytta av RDIs erfarenheter. Men deras sätt att jobba ger onekligen en allvarlig tankeställare.
Visst var herrarna från Rural Development Initiatives (RDI) intresserade av Metodcentret och den utvecklingsverksamhet som Svenska studiecentralen har. Men de lät också förstå att det inte räcker. Det som krävs är långsiktighet. När RDI går in för att utveckla ett samhälle så startar man en 5-årig process. (Baker County - ett landsbygdsområde med 16.500 innevånare - är nu inne i år 4.) Man sätter in personal för att koordinera och aktivera. Man ordnar kurser i framförallt ledarskap men också organisationsutveckling och samverkan. Och man hjälper till med att starta projekt. Men man erbjuder också stöd i fortsättningen, olika insatser beroende på behov. Man har jobbat med lokalsamhällen i 20 år i vissa fall.
RDI rycker ut när det finns stora problem, t.ex. att en fabrik har lagts ner och arbetslösheten skjutit i höjden. Man strävar då till att samla alla typer av människor till utvecklingsarbete, förtroendevalda, föreningsaktivister, företagare osv. Man vill ha med samhällets gamla stöttepelare men också helt nya aktivister. Sedan jobbar man på genom medgång och motgång tills samhället är på fötter.
Kritiska herrar till kortsiktighet och snuttinsatser.OK.
Killarna har råd att prata. Craig Smith och Gary Steward från RDI har jobbat med landsbygdsutveckling i över 20 år. Och de har en stor fond bakom sig, Ford Family Foundation, som garanterar en långsiktig finansiering. Deras organisation, RDI, är en tredje sektor organisation som ursprungligen startade som en del av delstatsförvaltningen i Oregon. Men planen var från början att verksamheten skulle avknoppas till tredje sektorn. (Notera skillnaden mellan Oregon och Finland: Hos oss går utvecklingen oftast i andra riktningen, tredje sektorn startar något nytt men förväntar sig att den offentliga skall ta över när man kommit i gång. RDI var inte det enda exemplet på detta "bakvända" sätt att utveckla.)
Sättet att gå in i ett samhälle i gången och försöka lösa problemen från grunden är också typiskt för arbetssättet i Oregon.
Svenska studiecentralen har en annan roll än RDI. Vi är en takorganisation för många olika organisationer vilket gör att vi inte fullt ut kan dra nytta av RDIs erfarenheter. Men deras sätt att jobba ger onekligen en allvarlig tankeställare.
tisdag 10 februari 2009
Höjdpunkter i Oregon
Det här är mitt näst sista blogginlägg. Det sista kommer jag att skriva när jetlaggen är avklarad och jag har samlat tankarna om vad jag lärde i Oregon.
Höjdpunkterna är mera personligt lättsmällt.
UNIVERSITETET
Som en gentjänst för all den information jag fick så försökte jag ge tillbaka litet också. Här berättar jag om LEADER i Finland för studerande vid University of Oregon i Eugene.
INAUGURATION DAY
Det var definitivt något i luften. Hela Ashland var i en andra andning. (Åtminstone universitetsområdet.) Det började kl. 8 i Ashland, d.v.s. 11 i D.C. Och det fortsatte med baler ända till tre på natten. En historisk dag.
HOT SPRINGS
Man packar en stabil kanot på en truck och åker ett 20 tal miles ner i Hells Canyon.
Där finns en liten parkeringsplats. (Om någon redan finns där så får man vänta tills de försvinner.)
Man sätter kanoten i Snake River och paddlar över den breda men på detta ställe lugnt flytande floden. Man få se upp med vinden, det kan plötslig blåsa upp mellan de höga klipporna.
När man kommer fram släpper man på vatten i cementbadkaret för ca 6 personer. Ur en slang kommer det heta mineralrika källvatten som gett platsen dess namn. Ur den andra slangen kommer smältvatten från bergen. Sedan bara njuter man! Med höga snöklädda berg och den mäktiga Snake som bakgrund.
Indianerna har använt den här källan sedan urminnes tider i medicinskt syfte.
(OK den har bilden var litet arrangerad...)
HUMOR
Humorn är fantastisk här. Jag skrev redan om gubbarna på skjutbanan, men damerna kan också. Den här skylten sattes upp av en dam som äger en ranch men som jobbar i stan.
(Jag tror att det är humor. Men man skall förstås vara försiktig att göra bedömningar när man är utlänning. Och hon hade faktiskt en bastant hagelbössa direkt innanför dörren...)
Höjdpunkterna är mera personligt lättsmällt.
UNIVERSITETET
Som en gentjänst för all den information jag fick så försökte jag ge tillbaka litet också. Här berättar jag om LEADER i Finland för studerande vid University of Oregon i Eugene.
INAUGURATION DAY
Det var definitivt något i luften. Hela Ashland var i en andra andning. (Åtminstone universitetsområdet.) Det började kl. 8 i Ashland, d.v.s. 11 i D.C. Och det fortsatte med baler ända till tre på natten. En historisk dag.
HOT SPRINGS
Man packar en stabil kanot på en truck och åker ett 20 tal miles ner i Hells Canyon.
Där finns en liten parkeringsplats. (Om någon redan finns där så får man vänta tills de försvinner.)
Man sätter kanoten i Snake River och paddlar över den breda men på detta ställe lugnt flytande floden. Man få se upp med vinden, det kan plötslig blåsa upp mellan de höga klipporna.
När man kommer fram släpper man på vatten i cementbadkaret för ca 6 personer. Ur en slang kommer det heta mineralrika källvatten som gett platsen dess namn. Ur den andra slangen kommer smältvatten från bergen. Sedan bara njuter man! Med höga snöklädda berg och den mäktiga Snake som bakgrund.
Indianerna har använt den här källan sedan urminnes tider i medicinskt syfte.
(OK den har bilden var litet arrangerad...)
HUMOR
Humorn är fantastisk här. Jag skrev redan om gubbarna på skjutbanan, men damerna kan också. Den här skylten sattes upp av en dam som äger en ranch men som jobbar i stan.
(Jag tror att det är humor. Men man skall förstås vara försiktig att göra bedömningar när man är utlänning. Och hon hade faktiskt en bastant hagelbössa direkt innanför dörren...)
söndag 8 februari 2009
Landskap
Det har varit en riktig gammaldags vinter i Halfway. Mycket snö och kallt. En vinter som vi hade i Österbotten i min ungdom. Det kändes nästan nostalgiskt.
Men vintern beror inte på breddgraden, vi är i nivå med Venedig, utan på höjden över havet. Så fort man rörde sig utanför bergen så ändrades klimatet.
Bergen ja - de var imponerande. Med eller utan snö. Men det fanns annat också.
Som smältvattenfall och varma källor.
Och öken till exempel. Inkluderande mineralsjöar och känsla total tomhet.
Men redan utsikten från mitt fönster i gryningen var imponerande.
Människor i Oregon
Människorna är vänliga och hjälpsamma. Inte kanske riktigt alla, men den stora majoriteten.
Det är något i kulturen, sättet att bete sig. Jag har hittat två lager. Det första är ganska ytligt: man säger How are you? Excuse me! Please! What can I do for you? Hela tiden. Och man menar nog inte så mycket med det. Det kan nästan bli litet irriterande ibland. Men samtidigt är det trevligt. Någon har sagt att artighet är ett smörjmedel i umgänget. Och vackert så.
Den andra nivån är däremot svårare att inte bli betagen av.
Folk ställer upp och hjälper varandra och utbölingar.
Jag har varit på otaliga bjudningar och fått mycket hjälp med det ena och det andra. Ovärderligt när man inte känner systemen i ett främmande samhälle.
Låt mig presentera några exempel. På vänlighet men också på storslagna insatser i samhället och landsbygdsutvecklingen.
Jim Azumano satt flera timmar och förklarade landsbygdsutvecklingen i Oregon. Han gav mig värdefullt material. Han har tidigare jobbat på delstatsnivå med landsbygdsutveckling men hans kansli stängdes efter en politisk drag kamp. Han jobbar numera för ett kluster för livsmedelsindustrin. Men han ställde ändå upp. Och erbjöd mig att övernatta i sitt hem.
Walt Forsea är 84 år gammal. Han är ledare för Grange (se tidigare blogginlägg)i Richland. När jag besökte honom knastrade förbindelseradion i hans vardagsrum. Han höll koll på var ambulansen fanns för att kunna dirigera den till en ev. olycksplats vid behov. Han skötte den lokala, frivilliga nödcentralen skulle man kunna säga.
När jag var intresserad av Grange så bjöd han mig direkt till nästa möte, och till potlucken litet senare. (Jag har lovat att komma och säga adjö innan jag åker - han ville nödvändigt att jag skulle göra det.)
Elliott satt en eftermiddag och berättade för mig hur han kämpade för Obama i valet. (Han är själv för ung att rösta.) Han gjorde mycket mogna och balanserade analyser av valet och hur man jobbar med frivilliga krafter. (Och han bekräftade min syn på människorna i denna glesbygd: de är vänliga, trots att de kanske är av helt annan åsikt än du själv.
Shot-in-the-eye eller Clifford Allen som han kallas på engelska är fullblods Nez Perce. Han ägnade en dag åt att berätta historier åt mig och min dotter om forntida rådslag, om indianernas syn på döden och på hur anden vandrar från generation till generation. När han hörde att min dotter skulle till San Diego så skickade han bud om att han har en släkting där som kan hjälpa om hon behöver hjälp...
Detta var några av människorna. Men det finns många fler. Phil som ordnade en frukostbjudning för oss. Gordon som alltid varit en stöttepelare som jag vänt mig till i olika sammanhang... och många andra.
Det är något i kulturen, sättet att bete sig. Jag har hittat två lager. Det första är ganska ytligt: man säger How are you? Excuse me! Please! What can I do for you? Hela tiden. Och man menar nog inte så mycket med det. Det kan nästan bli litet irriterande ibland. Men samtidigt är det trevligt. Någon har sagt att artighet är ett smörjmedel i umgänget. Och vackert så.
Den andra nivån är däremot svårare att inte bli betagen av.
Folk ställer upp och hjälper varandra och utbölingar.
Jag har varit på otaliga bjudningar och fått mycket hjälp med det ena och det andra. Ovärderligt när man inte känner systemen i ett främmande samhälle.
Låt mig presentera några exempel. På vänlighet men också på storslagna insatser i samhället och landsbygdsutvecklingen.
Jim Azumano satt flera timmar och förklarade landsbygdsutvecklingen i Oregon. Han gav mig värdefullt material. Han har tidigare jobbat på delstatsnivå med landsbygdsutveckling men hans kansli stängdes efter en politisk drag kamp. Han jobbar numera för ett kluster för livsmedelsindustrin. Men han ställde ändå upp. Och erbjöd mig att övernatta i sitt hem.
Walt Forsea är 84 år gammal. Han är ledare för Grange (se tidigare blogginlägg)i Richland. När jag besökte honom knastrade förbindelseradion i hans vardagsrum. Han höll koll på var ambulansen fanns för att kunna dirigera den till en ev. olycksplats vid behov. Han skötte den lokala, frivilliga nödcentralen skulle man kunna säga.
När jag var intresserad av Grange så bjöd han mig direkt till nästa möte, och till potlucken litet senare. (Jag har lovat att komma och säga adjö innan jag åker - han ville nödvändigt att jag skulle göra det.)
Elliott satt en eftermiddag och berättade för mig hur han kämpade för Obama i valet. (Han är själv för ung att rösta.) Han gjorde mycket mogna och balanserade analyser av valet och hur man jobbar med frivilliga krafter. (Och han bekräftade min syn på människorna i denna glesbygd: de är vänliga, trots att de kanske är av helt annan åsikt än du själv.
Shot-in-the-eye eller Clifford Allen som han kallas på engelska är fullblods Nez Perce. Han ägnade en dag åt att berätta historier åt mig och min dotter om forntida rådslag, om indianernas syn på döden och på hur anden vandrar från generation till generation. När han hörde att min dotter skulle till San Diego så skickade han bud om att han har en släkting där som kan hjälpa om hon behöver hjälp...
Detta var några av människorna. Men det finns många fler. Phil som ordnade en frukostbjudning för oss. Gordon som alltid varit en stöttepelare som jag vänt mig till i olika sammanhang... och många andra.
lördag 7 februari 2009
Min vardag i Oregon: 6500 km
Det är alltid svårt att röra sig kollektivt på landsbygden.
I Oregon: Glöm det!
Från Halfway räknat är det 80 km till närmaste busshållplats.
Det blir alltså att åka bil.
Mil efter mil efter mil. Oregon är stort.
Tack och lov är vägarna utmärkta. Också de mindre trafikerade.
Och landskapet är naturligtvis exotiskt för en österbottning.
Oändliga slätter förbyts i imponerande berglandskap. Och små western-städer.
Men i längden mister bilresandet sin charm. Det finns en mättnadsgräns för motorvägar sedda genom bilfönster...
I medeltal åkte jag 650 km per vecka. Men resan var INTE målet för mig, trots det berömda ordstävet.
Målet var människorna som jag skulle intervjua.
torsdag 29 januari 2009
Roligaste gänget i stan
De samlas varje onsdagskväll kl. 18. Också när det är svinkallt och mörkt. (Det finns strålkastare.)
De är en grupp äldre gentlemän och i bland någon Lady och de skjuter lerduvor. Men mesta tiden går åt till att slänga käft. Och deras lågmälda självironiska humor är något i hästväg. Skämten kan inte återges, de är bundna till miljön runt brännugnen och förutsätter en kaffekopp i handen. Skämten är inte vulgära utan jordnära och ofta intelligenta. Man skämtar ofta om kamraterna runt elden men ännu oftare om sig själv.
"Det måste ju synas att vi skjuter också." grymtade en av gråhårsmännen och satte upp en lämplig min med bössan i hand.
(Tyvärr har jag inget bildregideringsprogram i datorn så jag kan inte göra bilderna bättre än såhär. Beklagar.)
lördag 24 januari 2009
Inauguration day
Såhär såg det ut i Washington, DC sådär kl. 11 lokal tid. Massor av jublande människor. Och Obama svor eden som president. (Det var ju litet snopet förstås att den som läste före, läste fel. Så Obama svor inte rätt och man fick senare ta om den centrala punkten i hela showen. Men då hade Obamas redan dansat natten igenom på inte mindre än 10 olika baler.)
Men det var inte bara i Washington man jublade och var med av hela hjärtat. I Ashland, en liten universitetsstad i Oregon nära gränsen till Kalifornien, var stämningen också på topp. Och det trots att klockan bara var 8 på morgonen.
Ett hundratal personer hade samlats i studentkårens utrymmen för att vara med och fira det högtidliga tillfället.
Jag har för all del inte följt med tidigare presidentvalskampanjer på nära håll men det verkar klart att Obamas kampanj är annorlunda. Och intressantare än någon tidigare kampanj.
För det första har han använt Internet på ett skickligt sätt. Jag har "smugit mig in" i nätet och får mail sådär varannan dag (Ibland undertecknade av Obama själv.) med nya meddelanden, ofta i videoformat genom Youtubs förmedling; jag också har registrerat mig i ett "facebook"-liknande nät och kan därmed hålla kontakt med mina vänner (om jag hade några) inom kampanjen.
För det andra verkar kampanjen också vara mera bottom - up än tidigare kampanjer. De regionala ledarna och folket ända ner i de små samhällena har getts rörelsefrihet och möjlighet att påverka. Det senaste verkar dock inte vara strukturerat utan det handlar om att budskap nerifrån "filtreras" uppåt. Det verkar fungera ungefär på samma sätt som den svenska socialdemokratin brukar tala om "att lyssna på rörelsen".
I det republikanskt dominerande Baker (ca 6000 - 3000 i röster) sitter Elliott (16år) och berättar om valkampanjen för deras del. Trots sin ungdom var Elliott den drivande Obama-kraften i Baker.
Det var inte lätt. Första hindret var att klara av Clinton. Det verkade gå bra - men så kom Bill på besök. Det var en stor sak i lilla Baker att en f.d. president dyker upp. Alla var med och tog emot honom. Republikaner såväl som demokrater.
Obama kom till grannstaden Pendelton men arrangemangen var dåliga så de ivriga frivilliga var missnöjda, några t.o.m. hoppade av.
Men det gick vägen också i primärvalen. Men med knapp marginal.
När sedan den riktiga kampanjen började så ville många att Obama-gruppen, fortfarande ledd av unge herr Elliott, skulle smälta samman med partiet. Men det ville de inte. De tyckte att partiet var för trögt. Elliott höll möten varje torsdag i bibban eller på en pizzeria medan partiet träffades en gång per månad och sysslade med alltför mycket byråkrati.
Så man körde sitt eget race. Man var inte längre så intressanta här uppe i Oregon. Det gällde inte så många röster och ingen trodde att Oregon skulle avgöra valet. Det betydde att man inte fick mycket stöd. Den viktigaste symbolen var en jätte affisch som man fått till primärvalet, men som en konstnärligt lagd flicka fixade till så den dög i det riktiga valet också. Man ställde också upp på rodeos och mässor för att få folk att registrera sig och rösta rätt. Det var roligt jobb tycker Elliott. Man knackade också dörr och ringde runt. Det var inte så roligt men inte heller så besvärligt eftersom folk var vänliga - hur illa de än tyckte om Obama. Men framförallt skrev man insändare om bl.a. att Obama inte kommer att ta vapnen av folk. Men det trodde gamla goda cowboys inte på. Så det gick som det gick. Obama fick bara en tredjedel av rösterna. Men långt innan det resultatet kom var det klart att Obama var vald.
Elliott funderar på att börja studera juridik så småningom och gå in i politiken. Kanske.
Hur det går med gräsrotsrörelsen får man väl se. I Baker har man i alla fall tagit en paus.
Men senast Obama skickade mig ett mail så sa han att nu skall vi ombilda rörelsen till "Organaizing for America". Förändringen kan inte ske utan att alla hjälper till, var och en i sitt närsamhälle. Och en rekommendation är att man skall aktivera sig i lokala organisationer, Frälsningsarmen, matbanken, Röda korset...
Undervärderar vi våra organisationer i Finland?
torsdag 15 januari 2009
Grange
Jag har aldrig varit på ett frimurarmöte. Men jag tyckte mig komma ganska nära i Richland i går kväll (14.1.09). Åtminstone var ceremonierna högtidliga och mystifika så det förslog. Den "värderade mästaren" ledde ceremonin. Det var upprop, "vakter" som marscherade i givet mönster, flagghämtning och uppställning, musik osv.
Detta skedde i lilla Eagle Wally med sådär 500 fast bosatta personer. (Den här Grangen är inte den enda i dalen, det finns en mindre och passivare i andra ändan.)
Medlemstalet är 58. 20 personser (+jag) var med på mötet och det uppfattades som ett dåligt möte. "Januarimötena är alltid eländiga, men vänta bara, om två veckor har vi Potluck...)
Efter öppningen började förhandlingarna. Det var normala mötesförhandlingar med litet högtidligare formuleringar. Denhär Grangen är en av de få som hållit kvar de gamla ritualerna. Men det görs med glimten i ögonvrån. Sekreteraren råddade in sig i formuleringarna och brast i skratt, och alla häcklade henne vänskapligt.
Men bakom ritualerna finns en imponerande verksamhet.
Första frågan som kom upp var tillställningar som skall ordnas. Det var olika typer av sociala begivenheter. Man bjöd in till Potlock och andra tillställningar i långa rader. Grangen fyller onekligen en stor social funktion.
Man rapporterade också om grannhjälpen. Det var många besök som hade gjort, folk som åkt ut och hjälpt sådana som behövde hjälp med något. (Befolkningen är ålderstigen och fattig.)
Sedan dog en rödhårig dam till orda. "Vi har inte skött vår uppgift säger stormästaren" sa hon. Bakgrunden var att det finns ett kongressbeslut på att om ett County har en utvecklingsplan (County Management Plan) så måste nationella myndigheter beakta den. Och det är bara 28 Countys i hela USA som har sådana planer.
Det följde en livlig diskussion. Man berättade om att man försökt få Baker County att göra en dylik plan, men projektet förföll. Bakgrunden till diskussionen var att "Froststyrelsen" vill stänga vägar på statsägda områden vilket skulle försvåra avverkning, jakt, svampplockning och rekreation.
Beslutet blev att Grange tar sig an frågan att om att få ingång myndigheternas planering!
Mötet avslutades med avslutningsritualer, kaffe och många "Välkommen till Oregon", "Hoppas du trivs" och frågor om Finland.
Värderade mästaren Walt Forsea.
onsdag 14 januari 2009
Dialektik: Individ - kollektiv
När man jämför Oregon och Finland uppenbarar sig dialektiken genom kontrasten mellan samhällena.
Oregon är ett individualistiskt samhälle. Det tycker jag mig märka när jag pratar med folk. Det är individen som gäller. Men ofta uttrycks det som "folket".
Initiativen, d.v.s. att vem som helst kan föreslå en lag (efter en hel del namninsamlande och skrivarbete förstås), är en struktur som stärker detta intryck. Tanken är att JAG kan nog skriva lagar själv.
Inställningen till skatter är också individualistisk i den meningen att JAG har orsak att hålla koll på hur "de" använder mina skattepengar. Därför sitter det ofta folk på "kommunala" möten för att se vad de gör med MINA pengar. (Ibland vill folk, åtminstone i de små samhällen jag rör mig, se vilka räkningar man betalar!) Det finns en lag om öppna möten. Alla möten som hålls inom de kommunala organen måste vara offentliga, annars är de olagliga.
Samma sätt att tänka återkommer i diskussionerna om vapenkontroll. JAG har rätt att försvara mig, det påminner ibland om hur en självständig stat resornerar kring sitt försvar. Man kan kanske säga att individualismen har gått för långt. Man har gått till överdrift som Janken Myrdal skulle säga.
MEN
Samtidigt är den kollektiva känslan också stark. Om det blir problem så ställer folk upp för varandra. De kan gälla när en entreprenör försöker kapa åt sig stadens rodeo-område. Eller om någon i samhället blir sjuk. Eller om att bevara en hälsostation.
Sammanhållningen är imponerande.
Den dialektiska tanken om att varje tendens innehåller sin motsats verkar passa som hand i handske. (Samtidigt kan man naturligtvis också säga att det är den råa nödvändigheten som tvingar fram sammanhållningen.)
Men den kollektiva känslan har också en motsats. Man ger inte mycket för de valda beslutsfattarna. Man kunde uttrycka det så att den horisontala sammanhållningen är stark medan den vertikala sammanhållningen är svag.
Och i följande skede motsägs det av den monumentala nationalismen...(Ni skulle bara ha hört prästen i söndags...)
Motsatsen kan man se i Finland. Vi har ett starkt samhälle som tar hand om oss. Men detta leder inte till en folklig sammanhållning på samma sätt som här. Tvärt om blir känslan för det kollektiva svagare. Har vi också gått till överdrift?
Men båda samhällena förändras. Kanske den dialektiska processen igen för oss till sin motsats?
Med viss tvekan väljer jag att illustrerar med en bild av Hegel. Jag är tveksam eftersom jag inte är säker på att det var såhär Hegel menade att man skulle se dialektiken.
Oregon är ett individualistiskt samhälle. Det tycker jag mig märka när jag pratar med folk. Det är individen som gäller. Men ofta uttrycks det som "folket".
Initiativen, d.v.s. att vem som helst kan föreslå en lag (efter en hel del namninsamlande och skrivarbete förstås), är en struktur som stärker detta intryck. Tanken är att JAG kan nog skriva lagar själv.
Inställningen till skatter är också individualistisk i den meningen att JAG har orsak att hålla koll på hur "de" använder mina skattepengar. Därför sitter det ofta folk på "kommunala" möten för att se vad de gör med MINA pengar. (Ibland vill folk, åtminstone i de små samhällen jag rör mig, se vilka räkningar man betalar!) Det finns en lag om öppna möten. Alla möten som hålls inom de kommunala organen måste vara offentliga, annars är de olagliga.
Samma sätt att tänka återkommer i diskussionerna om vapenkontroll. JAG har rätt att försvara mig, det påminner ibland om hur en självständig stat resornerar kring sitt försvar. Man kan kanske säga att individualismen har gått för långt. Man har gått till överdrift som Janken Myrdal skulle säga.
MEN
Samtidigt är den kollektiva känslan också stark. Om det blir problem så ställer folk upp för varandra. De kan gälla när en entreprenör försöker kapa åt sig stadens rodeo-område. Eller om någon i samhället blir sjuk. Eller om att bevara en hälsostation.
Sammanhållningen är imponerande.
Den dialektiska tanken om att varje tendens innehåller sin motsats verkar passa som hand i handske. (Samtidigt kan man naturligtvis också säga att det är den råa nödvändigheten som tvingar fram sammanhållningen.)
Men den kollektiva känslan har också en motsats. Man ger inte mycket för de valda beslutsfattarna. Man kunde uttrycka det så att den horisontala sammanhållningen är stark medan den vertikala sammanhållningen är svag.
Och i följande skede motsägs det av den monumentala nationalismen...(Ni skulle bara ha hört prästen i söndags...)
Motsatsen kan man se i Finland. Vi har ett starkt samhälle som tar hand om oss. Men detta leder inte till en folklig sammanhållning på samma sätt som här. Tvärt om blir känslan för det kollektiva svagare. Har vi också gått till överdrift?
Men båda samhällena förändras. Kanske den dialektiska processen igen för oss till sin motsats?
Med viss tvekan väljer jag att illustrerar med en bild av Hegel. Jag är tveksam eftersom jag inte är säker på att det var såhär Hegel menade att man skulle se dialektiken.
måndag 12 januari 2009
Rural humor - jag kunde inte låta bli att sätta upp det...
Dubbel klicka på bilden så blir den större.
fredag 9 januari 2009
Snöänglar !
Det har snöat i Halfway. I flera omgångar och mycket. Det är inte så tungt att skotta snö - om man bara har någonstans att slänga snön. Men det börjar bli trångt om plats i lilla Halfway.
Och är man sjuk eller gammal (och många är seniorer här) så är det problem.
Till all lycka finns det snöänglar.
Min speciella snöängel heter John och äger en hel del lägenheter i Halfway, och en John Deere. När högarna blir för stora att kasta upp snö på så dyker han upp ur ingenstans (Eller kanske verkar det bara så p.g.a. snöyran?) och fixar det som skulle ta mig ett par timmar på ett par minuter.
Betalt? "No I'm OK. Glad to help."
Men John är inte ensam. Det finns om inte en hel härskara så i alla fall några snöänglar till.
Min närmsta granne t.ex. Han heter Clark.
När han inte jobbar med byggnadsarbete så tar han skoveln på axeln och går ut. Han vet vem som inte själv klarar av sina snödrivor. Han tar inte betalt men om man inte ens tackar honom så kommer han nog inte tillbaka. (Och jag får inte kalla honom snöängel, så det tar jag tillbaka.)
Samhället skulle fungera bättre om det fanns fler som John och Clark.
Det är väl inte något ovanligt med att folk hjälper varandra när det händer en större olycka eller en katastråf. Men snöskottning är litet överraskande.
I och för säg är nog snön i Halfway något av en katastråf; när det kommer en halvmeter på ett dygn, ovanpå en meter från tidigare.
Kanske är det därför som folk har en sån sammanhållning här, de har en utdragen katastråf varje vinter. En katastråf som verkar väcka sammanhållningen och hålla den vaken genom hela sommaren.
Skulle vi behöva mera snö i Finland?
Och är man sjuk eller gammal (och många är seniorer här) så är det problem.
Till all lycka finns det snöänglar.
Min speciella snöängel heter John och äger en hel del lägenheter i Halfway, och en John Deere. När högarna blir för stora att kasta upp snö på så dyker han upp ur ingenstans (Eller kanske verkar det bara så p.g.a. snöyran?) och fixar det som skulle ta mig ett par timmar på ett par minuter.
Betalt? "No I'm OK. Glad to help."
Men John är inte ensam. Det finns om inte en hel härskara så i alla fall några snöänglar till.
Min närmsta granne t.ex. Han heter Clark.
När han inte jobbar med byggnadsarbete så tar han skoveln på axeln och går ut. Han vet vem som inte själv klarar av sina snödrivor. Han tar inte betalt men om man inte ens tackar honom så kommer han nog inte tillbaka. (Och jag får inte kalla honom snöängel, så det tar jag tillbaka.)
Samhället skulle fungera bättre om det fanns fler som John och Clark.
Det är väl inte något ovanligt med att folk hjälper varandra när det händer en större olycka eller en katastråf. Men snöskottning är litet överraskande.
I och för säg är nog snön i Halfway något av en katastråf; när det kommer en halvmeter på ett dygn, ovanpå en meter från tidigare.
Kanske är det därför som folk har en sån sammanhållning här, de har en utdragen katastråf varje vinter. En katastråf som verkar väcka sammanhållningen och hålla den vaken genom hela sommaren.
Skulle vi behöva mera snö i Finland?
torsdag 8 januari 2009
Gissa vem som är "Kommunen" i Eagel Wally
Det finns två organisationer i Eagel Wally (med Richland, 170 innevånare, som centralort) som tar hand om "det offentliga".
Den ena äger och förvaltar parken i stan. Den andra sköter vattenförsörjningen.
Den ena sköter räddningstjänsten och ambulansen. Den andra sköter brandkåren.
Den ena upprätthåller en sorts öppenvård för åldringar. Den andra sköter avlopp.
Den ena delar ut bidrag till frivilligverksamhet, bl.a scouterna. Den andra köpte in gatlyktor till huvudgatan i stan och lyckades sälja dem som minnesmärken till innevånare i stan. (För 1000 dollar per lampa!)
Tillsammans planerar de åldringsboende i den nedlagda skolan för mindre bemedlade pensionärer.
Nu är frågan: Vilken är andra sektorn d.v.s. myndighet och vilken är tredje sektorn d.v.s. frivillig förening?
Organisationerna residerar i var sitt hus i varsin ända av stan. Kanske bilderna ger en ledtråd?
Det ena huset är City Hall det andra huset är Grange. (Grange betyder lantgård inkluderande hela gården med alla byggnader.)
Skriv era svar på frågan om vilken som är den ena och vilken är den andra, som kommentarer till dethär inlägget.
Men kommentera ännu hellre gränsdragningen mellan offentlig och tredje sektor i detta avlägsna område i det rurala Oregon.
Den ena äger och förvaltar parken i stan. Den andra sköter vattenförsörjningen.
Den ena sköter räddningstjänsten och ambulansen. Den andra sköter brandkåren.
Den ena upprätthåller en sorts öppenvård för åldringar. Den andra sköter avlopp.
Den ena delar ut bidrag till frivilligverksamhet, bl.a scouterna. Den andra köpte in gatlyktor till huvudgatan i stan och lyckades sälja dem som minnesmärken till innevånare i stan. (För 1000 dollar per lampa!)
Tillsammans planerar de åldringsboende i den nedlagda skolan för mindre bemedlade pensionärer.
Nu är frågan: Vilken är andra sektorn d.v.s. myndighet och vilken är tredje sektorn d.v.s. frivillig förening?
Organisationerna residerar i var sitt hus i varsin ända av stan. Kanske bilderna ger en ledtråd?
Det ena huset är City Hall det andra huset är Grange. (Grange betyder lantgård inkluderande hela gården med alla byggnader.)
Skriv era svar på frågan om vilken som är den ena och vilken är den andra, som kommentarer till dethär inlägget.
Men kommentera ännu hellre gränsdragningen mellan offentlig och tredje sektor i detta avlägsna område i det rurala Oregon.
måndag 5 januari 2009
Insnöad
Det är mycket snö sen tidigare i Halfway. Och det har igen kommit drygt en fot säger de infödda.
Radion säger att ett stort antal vägar (igen) är stängda på grund av snön.
När jag bestämmer träff för att tala med 4H i Baker 80 kilometer bort så får vi lov att låta tidpunkten bero på när det slutar snöa.
Bilden nedan säger något om situationen.
Huset bakom bilen är Halfways gamla fängelse ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
