Oregon är ett individualistiskt samhälle. Det tycker jag mig märka när jag pratar med folk. Det är individen som gäller. Men ofta uttrycks det som "folket".
Initiativen, d.v.s. att vem som helst kan föreslå en lag (efter en hel del namninsamlande och skrivarbete förstås), är en struktur som stärker detta intryck. Tanken är att JAG kan nog skriva lagar själv.
Inställningen till skatter är också individualistisk i den meningen att JAG har orsak att hålla koll på hur "de" använder mina skattepengar. Därför sitter det ofta folk på "kommunala" möten för att se vad de gör med MINA pengar. (Ibland vill folk, åtminstone i de små samhällen jag rör mig, se vilka räkningar man betalar!) Det finns en lag om öppna möten. Alla möten som hålls inom de kommunala organen måste vara offentliga, annars är de olagliga.
Samma sätt att tänka återkommer i diskussionerna om vapenkontroll. JAG har rätt att försvara mig, det påminner ibland om hur en självständig stat resornerar kring sitt försvar. Man kan kanske säga att individualismen har gått för långt. Man har gått till överdrift som Janken Myrdal skulle säga.
MEN
Samtidigt är den kollektiva känslan också stark. Om det blir problem så ställer folk upp för varandra. De kan gälla när en entreprenör försöker kapa åt sig stadens rodeo-område. Eller om någon i samhället blir sjuk. Eller om att bevara en hälsostation.
Sammanhållningen är imponerande.
Den dialektiska tanken om att varje tendens innehåller sin motsats verkar passa som hand i handske. (Samtidigt kan man naturligtvis också säga att det är den råa nödvändigheten som tvingar fram sammanhållningen.)
Men den kollektiva känslan har också en motsats. Man ger inte mycket för de valda beslutsfattarna. Man kunde uttrycka det så att den horisontala sammanhållningen är stark medan den vertikala sammanhållningen är svag.
Och i följande skede motsägs det av den monumentala nationalismen...(Ni skulle bara ha hört prästen i söndags...)
Motsatsen kan man se i Finland. Vi har ett starkt samhälle som tar hand om oss. Men detta leder inte till en folklig sammanhållning på samma sätt som här. Tvärt om blir känslan för det kollektiva svagare. Har vi också gått till överdrift?
Men båda samhällena förändras. Kanske den dialektiska processen igen för oss till sin motsats?
Med viss tvekan väljer jag att illustrerar med en bild av Hegel. Jag är tveksam eftersom jag inte är säker på att det var såhär Hegel menade att man skulle se dialektiken.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar