Var bör gränsen mellan det frivilliga och det offentliga gå? Del 1: SUMPTER

Sumpter är en liten f.d. gruvstad i Baker County i det fattiga nordöstra Oregon. Medelåldern är hög, det finns många deltidsboende och en del turister kommer på besök.
I Sumpter är det staden som är Aktören. Man får årligen in skatteintäkter på 15.000 dollar! (Jämför gärna med finländska kommuner, fast det haltar.)
Det betyder att man måste få in resurser på annat sätt. Vatten och avlopp ger en del men de inkomsterna är, åtminstone i princip, bundna till att bara täcka utgifterna. Men man äger ett marknadsfält (fairground)och tar in avgifter under olika tillställningar, man är känd för sina loppmarknader men har förstås också annan verksamhet.
Man jobbar ofta med projekt för att skapa resurser. Staden behövde t.ex. en snöplog. Man samlade in tomburkar och fick in pengarna genom det, 11.000 dollar kostade den begagnade snöplogen.
Staden Sumpter anser att man bör ha ett Community Center. Den nedlagda skolan har staden fått till skänks av skoldistriktet. Staden står för underhållet men tar in en liten hyra av de föreningar som använder huset. När det skall renoveras så behövs extra insatser. Här är "Bag Ladies" en tillgång. (Det är en aktiv grupp damer som gör samhällsinsatser av olika slag.) Dessa damer har kokat mat åt turister, mest jägare, som kommer i mängd och massa när säsongen börjar. Samma sak har "stadsstyrelsens damer" gjort, ställt upp och kokat mat för att få in pengar till stadskassan.
Sumpter samarbetar också med biblioteksdistriktet på ett kreativt sätt. Det finns ett museum (ägt av staden men upprätthållet av en specialförening) som har gott om utrymme. Staden gjorde då ett avtal; biblioteksdistriktet fick utrymmen gratis mot att man satte in en liten filial i museet och anställde en bibliotekarie på 10 timmar i veckan. Men biblioteket är öppet alla dagar. Man använder frivilliga krafter. Det är en vinn - vinn situation. Museet får fler besökare (och mera intäkter) och man har ett bibliotek. (Man berättade dessutom att folk som kanske inte brukar engagera sig i vanliga talkon plötsligt var intresserade av att ställa upp för att hålla biblioteket öppet, nya resurser aktiverades.)
Fallet Sumpter är kanske inte direkt unikt i Oregon men nog ovanligt.
Med finländska ögon verkar det som om staden, den offentliga sektorn, skulle fungera mera som en frivillig förening, men med vissa skatteinkomster och visst planeringsmonopol.
Vi kan definitivt lära oss något av Sumpter-modellen. Den visar att man kan komma långt genom att blanda ihop den frivilliga och den offentliga sektorn, betydligt längre än genom att strikt hålla dem isär. En förutsättning är att det finns en gemensam vilja. Men den här viljan är inte bestående, den finns eller den saknas beroende på projekt. Staden har försökt med många projekt som runnit ut i sanden därför att den frivilliga insats, som under de här omständigheterna alltid behövs, saknats. Staden är alltså dagligen och stundligen beroende av sina medborgare. Det kan kallas demokrati, men det har ett pris. Det är svårt att uppbåda en långsiktig strategi eftersom varje enskild åtgärd kräver en sorts "omröstning"; endera ställer folk upp - eller så gör de det inte.

INTE imponerade.

"Hur kan en utvecklingsorganisation förvänta sig att ett lokalsamhälle skall åstadkomma en hållbar utveckling om organisationen själv inte ger ett hållbart stöd!"
Visst var herrarna från Rural Development Initiatives (RDI) intresserade av Metodcentret och den utvecklingsverksamhet som Svenska studiecentralen har. Men de lät också förstå att det inte räcker. Det som krävs är långsiktighet. När RDI går in för att utveckla ett samhälle så startar man en 5-årig process. (Baker County - ett landsbygdsområde med 16.500 innevånare - är nu inne i år 4.) Man sätter in personal för att koordinera och aktivera. Man ordnar kurser i framförallt ledarskap men också organisationsutveckling och samverkan. Och man hjälper till med att starta projekt. Men man erbjuder också stöd i fortsättningen, olika insatser beroende på behov. Man har jobbat med lokalsamhällen i 20 år i vissa fall.
RDI rycker ut när det finns stora problem, t.ex. att en fabrik har lagts ner och arbetslösheten skjutit i höjden. Man strävar då till att samla alla typer av människor till utvecklingsarbete, förtroendevalda, föreningsaktivister, företagare osv. Man vill ha med samhällets gamla stöttepelare men också helt nya aktivister. Sedan jobbar man på genom medgång och motgång tills samhället är på fötter.
Kritiska herrar till kortsiktighet och snuttinsatser.

OK.
Killarna har råd att prata. Craig Smith och Gary Steward från RDI har jobbat med landsbygdsutveckling i över 20 år. Och de har en stor fond bakom sig, Ford Family Foundation, som garanterar en långsiktig finansiering. Deras organisation, RDI, är en tredje sektor organisation som ursprungligen startade som en del av delstatsförvaltningen i Oregon. Men planen var från början att verksamheten skulle avknoppas till tredje sektorn. (Notera skillnaden mellan Oregon och Finland: Hos oss går utvecklingen oftast i andra riktningen, tredje sektorn startar något nytt men förväntar sig att den offentliga skall ta över när man kommit i gång. RDI var inte det enda exemplet på detta "bakvända" sätt att utveckla.)
Sättet att gå in i ett samhälle i gången och försöka lösa problemen från grunden är också typiskt för arbetssättet i Oregon.
Svenska studiecentralen har en annan roll än RDI. Vi är en takorganisation för många olika organisationer vilket gör att vi inte fullt ut kan dra nytta av RDIs erfarenheter. Men deras sätt att jobba ger onekligen en allvarlig tankeställare.