lördag 24 januari 2009

Inauguration day


Såhär såg det ut i Washington, DC sådär kl. 11 lokal tid. Massor av jublande människor. Och Obama svor eden som president. (Det var ju litet snopet förstås att den som läste före, läste fel. Så Obama svor inte rätt och man fick senare ta om den centrala punkten i hela showen. Men då hade Obamas redan dansat natten igenom på inte mindre än 10 olika baler.)
Men det var inte bara i Washington man jublade och var med av hela hjärtat. I Ashland, en liten universitetsstad i Oregon nära gränsen till Kalifornien, var stämningen också på topp. Och det trots att klockan bara var 8 på morgonen.

Ett hundratal personer hade samlats i studentkårens utrymmen för att vara med och fira det högtidliga tillfället.
Jag har för all del inte följt med tidigare presidentvalskampanjer på nära håll men det verkar klart att Obamas kampanj är annorlunda. Och intressantare än någon tidigare kampanj.
För det första har han använt Internet på ett skickligt sätt. Jag har "smugit mig in" i nätet och får mail sådär varannan dag (Ibland undertecknade av Obama själv.) med nya meddelanden, ofta i videoformat genom Youtubs förmedling; jag också har registrerat mig i ett "facebook"-liknande nät och kan därmed hålla kontakt med mina vänner (om jag hade några) inom kampanjen.
För det andra verkar kampanjen också vara mera bottom - up än tidigare kampanjer. De regionala ledarna och folket ända ner i de små samhällena har getts rörelsefrihet och möjlighet att påverka. Det senaste verkar dock inte vara strukturerat utan det handlar om att budskap nerifrån "filtreras" uppåt. Det verkar fungera ungefär på samma sätt som den svenska socialdemokratin brukar tala om "att lyssna på rörelsen".

I det republikanskt dominerande Baker (ca 6000 - 3000 i röster) sitter Elliott (16år) och berättar om valkampanjen för deras del. Trots sin ungdom var Elliott den drivande Obama-kraften i Baker.

Det var inte lätt. Första hindret var att klara av Clinton. Det verkade gå bra - men så kom Bill på besök. Det var en stor sak i lilla Baker att en f.d. president dyker upp. Alla var med och tog emot honom. Republikaner såväl som demokrater.
Obama kom till grannstaden Pendelton men arrangemangen var dåliga så de ivriga frivilliga var missnöjda, några t.o.m. hoppade av.
Men det gick vägen också i primärvalen. Men med knapp marginal.
När sedan den riktiga kampanjen började så ville många att Obama-gruppen, fortfarande ledd av unge herr Elliott, skulle smälta samman med partiet. Men det ville de inte. De tyckte att partiet var för trögt. Elliott höll möten varje torsdag i bibban eller på en pizzeria medan partiet träffades en gång per månad och sysslade med alltför mycket byråkrati.
Så man körde sitt eget race. Man var inte längre så intressanta här uppe i Oregon. Det gällde inte så många röster och ingen trodde att Oregon skulle avgöra valet. Det betydde att man inte fick mycket stöd. Den viktigaste symbolen var en jätte affisch som man fått till primärvalet, men som en konstnärligt lagd flicka fixade till så den dög i det riktiga valet också. Man ställde också upp på rodeos och mässor för att få folk att registrera sig och rösta rätt. Det var roligt jobb tycker Elliott. Man knackade också dörr och ringde runt. Det var inte så roligt men inte heller så besvärligt eftersom folk var vänliga - hur illa de än tyckte om Obama. Men framförallt skrev man insändare om bl.a. att Obama inte kommer att ta vapnen av folk. Men det trodde gamla goda cowboys inte på. Så det gick som det gick. Obama fick bara en tredjedel av rösterna. Men långt innan det resultatet kom var det klart att Obama var vald.
Elliott funderar på att börja studera juridik så småningom och gå in i politiken. Kanske.
Hur det går med gräsrotsrörelsen får man väl se. I Baker har man i alla fall tagit en paus.

Men senast Obama skickade mig ett mail så sa han att nu skall vi ombilda rörelsen till "Organaizing for America". Förändringen kan inte ske utan att alla hjälper till, var och en i sitt närsamhälle. Och en rekommendation är att man skall aktivera sig i lokala organisationer, Frälsningsarmen, matbanken, Röda korset...
Undervärderar vi våra organisationer i Finland?

2 kommentarer:

Jolle sa...

Dröjde så här länge innan jag lyckades få böckerna som du lämnat från ssc's kansli. men nu har ja dem alltså så nu ska jag börja vidga mina kunskaper bara jag har kommit igenom boken "hyvät hevosmiestaidot" som jag fått i julklapp... vi har förresten en westernriden häst på stallet (dock privatägd) som jag sku få prova rida här nåttag. dessutom skulle det ev ordnas en kurs i arbete från marken småningom, sku ju va intressant att delta i.
själv då? har du alls varit upp på hästryggen där långt borta? såg ni har mycket snö i alla fall, så i brist på andra hobbyn kan man iaf skotta snö..:)
ha det gott!

Anonym sa...

Läser som bäst Obamas bok "Min far hade en dröm". I kapitel nio finns mycket läsvärda tankar om de multinationella företagens kulturtärande effekter: hur nationer tvingas att glömma sin egen industri och sina kulturellt värdefulla näringar pga. globalekonomiska orsaker. Sorligt men sant. Obama tycks verkligen vara en gräsrotsfilosof.
Ha det bra Peter! (Ibland är det svårt att komma in på kommentarsidan)