Going West ...

Min resa till Halfway började uruselt.
Jag startade hemifrån klockan 4, med en besvärlig förkylning och en sömlös natt i bagaget.
Men problemen började när jag stod inför den nitiska damen i Blue1 disken i Vasa. Hon satte pannan i djupa väck ringde plikttroget överordnade i både Stockholm och Helsingfors. Och tillsammans drog de intressanta slutsatser.
”Jag kan inte släppa dig på planet om du inte köper en ny returbiljett!”
Jag blev lindrigt chockad av beskedet eftersom jag hade köpt och betalt tur och returbiljett via resebyrå för månader sedan.
Men förklaringen jag fick var att mitt pass gick ut BARA 5 månader EFTER det att jag skulle komma tillbaka till Finland. Jag tyckte det var en betryggande marginal men damen i Blue1 hävdade att jag måste ha ett pass som går ut 6 månader efter det jag kommer tillbaka till Finland!
Alltså: Du kommer inte ombord på planet om du inte köper en biljett! Andra alternativet skulle naturligtvis ha varit att inte åka och därmed skulle den tur och returbiljett jag hade ha förfallit helt. Och en tur och returbiljett till Idaho är inte billig.
Så jag bet ihop tänderna och köpte ytterligare en hemresebiljett – med en månad tidigare datum. Jag trodde kanske att det skulle gå att fixa problemet på något sätt. Men roligt var det inte, min vistelse skulle förkortas med en månad och enkelbiljetten hem kostade mycket mer än den ursprungliga tur och returbiljetten.

…

Knappt ett dygn senare stod jag, dödstrött, rödögd och frustrerad, inför de erkänt stränga amerikanska emigrationsmyndigheterna in Chicago. Jag blev tillfrågad hur länge jag skulle stanna och vad jag skulle göra. De berättade min historia om att jämföra landsbygdsutveckling i Finaland och Oregon – och att jag hade, inte en utan två, färdigt betalda returbiljetter. Mannen bakom disken såg förbluffad ut. Det är tydligen inte vanligt att man är så väl rustad. Men han sa åt mig att vänta. Efter en stund fördes jag in till ett rum för folk med problem att komma in i landet. Där väntade jag igen en stund och fick uppleva små draman, mannen som avvisades, den höggravida kvinnan som blev sjuk, den stolta gamla mexikanen som satt i sin rullstol och inte ville tala osv. Det var inte trevliga ärenden som sköttes i det rummen, men de som skötte det gjorde verkligen sitt bästa för att vara mänskliga.
När det blev min tur uppstod häpnad. Varför i hela friden hade Blue1 / SAS tvingat mig att köpa ny biljett? Allt var ju i sin ordning i alla fall. Äntligen kände jag att det var någon som förstod mig. Och inte nog med det. De blev lika upprörda över orättvisan som jag. Tjänstemannen som skötte mitt ärende kallade på SAS representanter via högtalaren. Ingen kom. För andra gången ekade en kallelse ut över hela området: SAS bör infinna sig hos emigrationsmyndigheterna. Men fortfarande kom ingen. Då följde mig tjänstemannen ut och beklagade att han inte fått läxa upp SAS. Men jag lovade högtidligt att jag minsann skulle ta hand om saken när jag kom hem. (I´ll give them hell..)
...

Jag har föresatt mig att använda dialektik i mina studier av landsbygdsutveckling. Jag undrar om denna min första erfarenhet kan ses som dialektisk.
Tesen skulle i så fall vara att Finland är öppet och vänligt, ingen har problem med att lämna landet om man vill. Men myndigheterna i USA är svåra, de krånglar till det för folk som vill komma in i landet.
Antitesen är att det är enkelt att komma in i USA – problemet är att komma ut ur Finland!

Nästa inlägg skall handla om landsbygdsutveckling som jag utlovat. Men först skall jag bekämpa min förkylning.