torsdag 27 november 2008

Thanksgiving ...

Det var knappast någon riktig typisk Thansgiving som jag upplevde.
De hade ingen kalkon!
Och inte nog med det, värdparet var vegetarianer så allt kött var bannlyst. Men annars verkade upplägget amerikanskt. Gästerna hade med sig olika maträtter och allt blev ett sorts avancerat knytkalas.
Efter maten, som det tog sin rundliga tid att avspisa, satte sig sällskapet i vardagsrummet med te eller vin för att prata.
I just det här sällskapet åtminstone verkade man ha en stor och äkta känsla av tacksamhet. Inte bara för maten utan kanske framförallt för presidentvalet.
Förväntningarna på Obama är utan tvivel stora. Man känner att hoppet har återvänt men samtidigt bävar man för hur det kommer att gå. Det kommer att krävas mycket för att åstadkomma den vändning som man hoppas på. Många människor, inte bara myndigheter måste samverka för att åstadkomma den. Det krävs en massrörelse, och hur skall Obama lyckas med det?
Och det fanns redan små symptom på besvikelse. De utnämningar som redan skett tyder inte på att radikalerna kommer till makten. Många från Clintons administration verkar komma tillbaka, och det uppskattades inte i den här gruppen.
Under kvällen diskuterades också en för mig ny term: post-konsumtionssamhället.
Teorin innehåller bl.a. att samhällen är hierarkiska. Och så länge basen i pyramiden gör sitt så fungerar det. Tidigare var det viktigt att småfolket arbetade men nu måste de konsumera för att samhället skall bestå. Men hu har vi kanske nått ett stadium där man inte längre ställer upp på det, man är trött på att konsumera saker som man inte behöver... och då har vi post-konsumktionssamhället.

Känslan av förväntan och samtidigt oro kom till synes när en av deltagarna i middagssamtalet sa: Jag undrar vad vi kommer att tala om nästa år den här tiden, vilka kommer de aktuella frågorna att vara då?

lördag 22 november 2008

Going West ...

Min resa till Halfway började uruselt.
Jag startade hemifrån klockan 4, med en besvärlig förkylning och en sömlös natt i bagaget.
Men problemen började när jag stod inför den nitiska damen i Blue1 disken i Vasa. Hon satte pannan i djupa väck ringde plikttroget överordnade i både Stockholm och Helsingfors. Och tillsammans drog de intressanta slutsatser.
”Jag kan inte släppa dig på planet om du inte köper en ny returbiljett!”
Jag blev lindrigt chockad av beskedet eftersom jag hade köpt och betalt tur och returbiljett via resebyrå för månader sedan.
Men förklaringen jag fick var att mitt pass gick ut BARA 5 månader EFTER det att jag skulle komma tillbaka till Finland. Jag tyckte det var en betryggande marginal men damen i Blue1 hävdade att jag måste ha ett pass som går ut 6 månader efter det jag kommer tillbaka till Finland!
Alltså: Du kommer inte ombord på planet om du inte köper en biljett! Andra alternativet skulle naturligtvis ha varit att inte åka och därmed skulle den tur och returbiljett jag hade ha förfallit helt. Och en tur och returbiljett till Idaho är inte billig.
Så jag bet ihop tänderna och köpte ytterligare en hemresebiljett – med en månad tidigare datum. Jag trodde kanske att det skulle gå att fixa problemet på något sätt. Men roligt var det inte, min vistelse skulle förkortas med en månad och enkelbiljetten hem kostade mycket mer än den ursprungliga tur och returbiljetten.

…

Knappt ett dygn senare stod jag, dödstrött, rödögd och frustrerad, inför de erkänt stränga amerikanska emigrationsmyndigheterna in Chicago. Jag blev tillfrågad hur länge jag skulle stanna och vad jag skulle göra. De berättade min historia om att jämföra landsbygdsutveckling i Finaland och Oregon – och att jag hade, inte en utan två, färdigt betalda returbiljetter. Mannen bakom disken såg förbluffad ut. Det är tydligen inte vanligt att man är så väl rustad. Men han sa åt mig att vänta. Efter en stund fördes jag in till ett rum för folk med problem att komma in i landet. Där väntade jag igen en stund och fick uppleva små draman, mannen som avvisades, den höggravida kvinnan som blev sjuk, den stolta gamla mexikanen som satt i sin rullstol och inte ville tala osv. Det var inte trevliga ärenden som sköttes i det rummen, men de som skötte det gjorde verkligen sitt bästa för att vara mänskliga.
När det blev min tur uppstod häpnad. Varför i hela friden hade Blue1 / SAS tvingat mig att köpa ny biljett? Allt var ju i sin ordning i alla fall. Äntligen kände jag att det var någon som förstod mig. Och inte nog med det. De blev lika upprörda över orättvisan som jag. Tjänstemannen som skötte mitt ärende kallade på SAS representanter via högtalaren. Ingen kom. För andra gången ekade en kallelse ut över hela området: SAS bör infinna sig hos emigrationsmyndigheterna. Men fortfarande kom ingen. Då följde mig tjänstemannen ut och beklagade att han inte fått läxa upp SAS. Men jag lovade högtidligt att jag minsann skulle ta hand om saken när jag kom hem. (I´ll give them hell..)
...

Jag har föresatt mig att använda dialektik i mina studier av landsbygdsutveckling. Jag undrar om denna min första erfarenhet kan ses som dialektisk.
Tesen skulle i så fall vara att Finland är öppet och vänligt, ingen har problem med att lämna landet om man vill. Men myndigheterna i USA är svåra, de krånglar till det för folk som vill komma in i landet.
Antitesen är att det är enkelt att komma in i USA – problemet är att komma ut ur Finland!

Nästa inlägg skall handla om landsbygdsutveckling som jag utlovat. Men först skall jag bekämpa min förkylning.

torsdag 6 november 2008

Grönare gräs? Man vet aldrig...

Jag blev alldeles tagen av att läsa Janken Myrdals skriverier om motsatstänkande och dialektik. Och tanken föddes att jag skulle se om jag själv kunde förstå välden litet bättre genom dialektiska glasögon.
Och den verklighet som naturligtvis låg mig närmast om hjärtat att söka teser och antiteser i var skärningspunkten mellan den offentliga sektorn och folkrörelserna - inom landsbygdsutvecklingen. Enligt enkel gräv där du står logik.
Jag tänkte dela med mig av min resa via den här bloggen. Resan går dels till Hegels värld eller i alla fall några av den världens utmarker. En intellektuell resa och samtidigt en rasande utmaning för mig själv. Jag har inte beträtt dehär stigarna tidigare, även om jag intresserat har sneglat hela mitt liv.
Men dels går resan till nordöstra Oregon, till Halfway. Jag kommer i två och en halv månad att ha förmånen att befinna mig där, försöka förstå hur de i denna glesbygd kämmppar för ett gott liv.
Jag skall försöka förstå vad jag ser, jämföra det med vår landsbygd i Finland och om möjligt hitta dialektiska mönster.
Och jag skall försöka berätta något här via denna blogg.
Själv är jag nyfiknast av alla!