Landsbygdsutvecklingens dialektik

En hälsning från Amerika

2009-03-21T01:31:00.001-07:00

"Sista bloggen från Amerika"

2009-03-02T13:42:00.000-08:00

Detta är mitt sista inlägg för denhär gången. Jag har varit hemma i ett par veckor så det får räcka med "nyheter" från USA. Det jag i övrigt lärde mig kommer att presenteras i en rapport som kommer att publiceras på hösten.
Det har varit en fascinerande tid för min del. Jag hoppas jag har kunnat förmedla något till dem som läst bloggen. (Jag har ingen aning om hur många.) Tack för sällskapet såhär långt.
I maj är jag tillbaka på jobbet på Svenska studiecentralen.

Peter Backa
PS
Jag kunde inte låta bli att travestera på Strindberg i rubriken, och det är väl bäst att påpeka det ifall ingen märkte...OCH SJÄLV MÄRKTE JAG INTE ATT JAG SKREV STRINDBERG I STÄLLET FÖR MOBERG....

Framtiden skapas genom Community Collaborations

2009-03-02T12:51:00.000-08:00

Det är en allmänt accepterad sanning att samhället blir allt mera specialiserat.
Detta betyder också att föreningslivet blir mera fragmenterat. De breda rörelsernas tid är i huvudsak förbi. Ungdomsrörelsen t.ex. samlade "allt folket" till huset mitt i byn på den gamla goda tiden. Nu är det mera specialiserade föreningar som gäller, lan-föreningar, rollspelsföreningar osv. Detta gäller de flesta av de gamla folkrörelserna. De nya smala föreningarna kan ses som en reaktion, en antites mot be breda och därmed ofta allt för ospecifika folkrörelserna.
Syntesen som kombinerar tesen (det breda och allmänna) med antitesen (det snävt inriktade) kallas Community Collaborations på engelska. Det skulle nu vara orsak att göra en rättvis översättning av de här orden.
Community betyder i det här sammanhanget lokalsamhälle. Collaborations betyder visserligen samarbete men inte bara det, utan den högsta tänkbara formen av samarbete.
Rural Development Initiatives i Oregon ordnar kurser i Community Collaborations för föreningsfolk och aktionsgrupper och de förklarar vad det betyder genom att sätta in orden i ett sammanhang.
Den lägsta formen av interaktion är Network, det jämför de med att träffa någon på ett party.
Nästa nivå är koordinering (Coordinate) - det kan jämföras med att kila stadigt. (Date)
Därefter följer att samarbeta (Cooperate), det är att åka på semester tillsammans.
Nästa steg är partnerskap och det motsvarar förlovning.
Och sist och slutligen: Collaborate. Det betyder att man gifter sig, skaffar barn, ett nytt hem, gemensamt bankkonto osv.
Maurizio, ursprungligen från Italien, försöker få deltagarna i Baker att förstå vad Collaboration är.
Kärnan i detta är helt enkelt att det finns för många små specialiserade föreningar. De behövs för sin speciella målgrupp och för sitt speciella ändamål, men för att de skall ha samhällelig betydelse måste de samverka på ett nytt sätt. De måste gifta sig med varandra för att kunna göra en insats för sitt lokalsamhälle.
För det handlar om lokalsamhället i stort, det visade kursens innehåll.
Situationen i Finland är inte väsentligt annorlunda. Vi behöver samma typ av kraftsamlingar för att klara landsbygden och klara krisen som vi har sett början av.
Vi får ställa oss på ruta ett tillsammans och göra en gemensam insats.

Var bör gränsen mellan det frivilliga och det offentliga gå? Del 2: Richland

2009-02-24T02:06:00.000-08:00

Om inte den offentliga sektorn stället upp för att stöda de svaga, träder då den tredje sektorn in i stället?
Exemplet Richland verkar åtminstone tala för att så är delvis fallet.
Richland är inte rikt. Och medelåldern är hög, den högsta i området. Den höga medelåldern beror paradoxalt nog på de utmärkta friluftsmöjligheterna. Pensionärer bor gärna i Richland (ev. kommer t.o.m. den nuvarande guvernören att flytta dit).
Men de utkomstmöjligheter som friluftsturismen ger är årstidsbetonade. Få kan klara sig yrkesverksamt i Richland. Staden har inga möjligheter att sköta det som vi i Finland skulle vänta oss av en kommun. Vad händer?
Det finns en jordbruksorganisation som heter Grange. Den finns litet överallt i USA men i Richland är den speciell. För det första har man bibehållt (med glimten i ögonvrån) de gamla frimurarliknande traditionerna.
Men det viktiga är att man äger och sköter om stadens park, man har hand om ambulansservicen (Ett överlevnadsvillkor för hela samhället, en stor del av befolkningen skulle inte våga bo kvar utan den servicen.), bespisning av åldringar (med ojämna mellanrum för all del), hembesökstjänst osv.
Det är svårt att tänka sig att Richland skulle överleva utan denna organisation. Det verkar också som om all frivilligverksamhet skulle ha koncentrerats till Grange.
Så långt en solskenshistoria.
Men Grangen i Richland täcker inte hela dalen, det finns en annan Grange "på skuggsidan" av dalen. Räcker frivilligkrafterna till där också?

Var bör gränsen mellan det frivilliga och det offentliga gå? Del 1: SUMPTER

2009-02-21T00:42:00.000-08:00

Sumpter är en liten f.d. gruvstad i Baker County i det fattiga nordöstra Oregon. Medelåldern är hög, det finns många deltidsboende och en del turister kommer på besök.
I Sumpter är det staden som är Aktören. Man får årligen in skatteintäkter på 15.000 dollar! (Jämför gärna med finländska kommuner, fast det haltar.)
Det betyder att man måste få in resurser på annat sätt. Vatten och avlopp ger en del men de inkomsterna är, åtminstone i princip, bundna till att bara täcka utgifterna. Men man äger ett marknadsfält (fairground)och tar in avgifter under olika tillställningar, man är känd för sina loppmarknader men har förstås också annan verksamhet.
Man jobbar ofta med projekt för att skapa resurser. Staden behövde t.ex. en snöplog. Man samlade in tomburkar och fick in pengarna genom det, 11.000 dollar kostade den begagnade snöplogen.
Staden Sumpter anser att man bör ha ett Community Center. Den nedlagda skolan har staden fått till skänks av skoldistriktet. Staden står för underhållet men tar in en liten hyra av de föreningar som använder huset. När det skall renoveras så behövs extra insatser. Här är "Bag Ladies" en tillgång. (Det är en aktiv grupp damer som gör samhällsinsatser av olika slag.) Dessa damer har kokat mat åt turister, mest jägare, som kommer i mängd och massa när säsongen börjar. Samma sak har "stadsstyrelsens damer" gjort, ställt upp och kokat mat för att få in pengar till stadskassan.
Sumpter samarbetar också med biblioteksdistriktet på ett kreativt sätt. Det finns ett museum (ägt av staden men upprätthållet av en specialförening) som har gott om utrymme. Staden gjorde då ett avtal; biblioteksdistriktet fick utrymmen gratis mot att man satte in en liten filial i museet och anställde en bibliotekarie på 10 timmar i veckan. Men biblioteket är öppet alla dagar. Man använder frivilliga krafter. Det är en vinn - vinn situation. Museet får fler besökare (och mera intäkter) och man har ett bibliotek. (Man berättade dessutom att folk som kanske inte brukar engagera sig i vanliga talkon plötsligt var intresserade av att ställa upp för att hålla biblioteket öppet, nya resurser aktiverades.)
Fallet Sumpter är kanske inte direkt unikt i Oregon men nog ovanligt.
Med finländska ögon verkar det som om staden, den offentliga sektorn, skulle fungera mera som en frivillig förening, men med vissa skatteinkomster och visst planeringsmonopol.
Vi kan definitivt lära oss något av Sumpter-modellen. Den visar att man kan komma långt genom att blanda ihop den frivilliga och den offentliga sektorn, betydligt längre än genom att strikt hålla dem isär. En förutsättning är att det finns en gemensam vilja. Men den här viljan är inte bestående, den finns eller den saknas beroende på projekt. Staden har försökt med många projekt som runnit ut i sanden därför att den frivilliga insats, som under de här omständigheterna alltid behövs, saknats. Staden är alltså dagligen och stundligen beroende av sina medborgare. Det kan kallas demokrati, men det har ett pris. Det är svårt att uppbåda en långsiktig strategi eftersom varje enskild åtgärd kräver en sorts "omröstning"; endera ställer folk upp - eller så gör de det inte.

INTE imponerade.

2009-02-18T23:21:00.000-08:00

"Hur kan en utvecklingsorganisation förvänta sig att ett lokalsamhälle skall åstadkomma en hållbar utveckling om organisationen själv inte ger ett hållbart stöd!"
Visst var herrarna från Rural Development Initiatives (RDI) intresserade av Metodcentret och den utvecklingsverksamhet som Svenska studiecentralen har. Men de lät också förstå att det inte räcker. Det som krävs är långsiktighet. När RDI går in för att utveckla ett samhälle så startar man en 5-årig process. (Baker County - ett landsbygdsområde med 16.500 innevånare - är nu inne i år 4.) Man sätter in personal för att koordinera och aktivera. Man ordnar kurser i framförallt ledarskap men också organisationsutveckling och samverkan. Och man hjälper till med att starta projekt. Men man erbjuder också stöd i fortsättningen, olika insatser beroende på behov. Man har jobbat med lokalsamhällen i 20 år i vissa fall.
RDI rycker ut när det finns stora problem, t.ex. att en fabrik har lagts ner och arbetslösheten skjutit i höjden. Man strävar då till att samla alla typer av människor till utvecklingsarbete, förtroendevalda, föreningsaktivister, företagare osv. Man vill ha med samhällets gamla stöttepelare men också helt nya aktivister. Sedan jobbar man på genom medgång och motgång tills samhället är på fötter.
Kritiska herrar till kortsiktighet och snuttinsatser.

OK.
Killarna har råd att prata. Craig Smith och Gary Steward från RDI har jobbat med landsbygdsutveckling i över 20 år. Och de har en stor fond bakom sig, Ford Family Foundation, som garanterar en långsiktig finansiering. Deras organisation, RDI, är en tredje sektor organisation som ursprungligen startade som en del av delstatsförvaltningen i Oregon. Men planen var från början att verksamheten skulle avknoppas till tredje sektorn. (Notera skillnaden mellan Oregon och Finland: Hos oss går utvecklingen oftast i andra riktningen, tredje sektorn startar något nytt men förväntar sig att den offentliga skall ta över när man kommit i gång. RDI var inte det enda exemplet på detta "bakvända" sätt att utveckla.)
Sättet att gå in i ett samhälle i gången och försöka lösa problemen från grunden är också typiskt för arbetssättet i Oregon.
Svenska studiecentralen har en annan roll än RDI. Vi är en takorganisation för många olika organisationer vilket gör att vi inte fullt ut kan dra nytta av RDIs erfarenheter. Men deras sätt att jobba ger onekligen en allvarlig tankeställare.

Höjdpunkter i Oregon

2009-02-10T08:28:00.000-08:00

Det här är mitt näst sista blogginlägg. Det sista kommer jag att skriva när jetlaggen är avklarad och jag har samlat tankarna om vad jag lärde i Oregon.
Höjdpunkterna är mera personligt lättsmällt.

UNIVERSITETET

Som en gentjänst för all den information jag fick så försökte jag ge tillbaka litet också. Här berättar jag om LEADER i Finland för studerande vid University of Oregon i Eugene.

INAUGURATION DAY

Det var definitivt något i luften. Hela Ashland var i en andra andning. (Åtminstone universitetsområdet.) Det började kl. 8 i Ashland, d.v.s. 11 i D.C. Och det fortsatte med baler ända till tre på natten. En historisk dag.

HOT SPRINGS

Man packar en stabil kanot på en truck och åker ett 20 tal miles ner i Hells Canyon.
Där finns en liten parkeringsplats. (Om någon redan finns där så får man vänta tills de försvinner.)
Man sätter kanoten i Snake River och paddlar över den breda men på detta ställe lugnt flytande floden. Man få se upp med vinden, det kan plötslig blåsa upp mellan de höga klipporna.
När man kommer fram släpper man på vatten i cementbadkaret för ca 6 personer. Ur en slang kommer det heta mineralrika källvatten som gett platsen dess namn. Ur den andra slangen kommer smältvatten från bergen. Sedan bara njuter man! Med höga snöklädda berg och den mäktiga Snake som bakgrund.
Indianerna har använt den här källan sedan urminnes tider i medicinskt syfte.
(OK den har bilden var litet arrangerad...)

HUMOR

Humorn är fantastisk här. Jag skrev redan om gubbarna på skjutbanan, men damerna kan också. Den här skylten sattes upp av en dam som äger en ranch men som jobbar i stan.
(Jag tror att det är humor. Men man skall förstås vara försiktig att göra bedömningar när man är utlänning. Och hon hade faktiskt en bastant hagelbössa direkt innanför dörren...)

Landskap

2009-02-08T20:55:00.000-08:00

Det har varit en riktig gammaldags vinter i Halfway. Mycket snö och kallt. En vinter som vi hade i Österbotten i min ungdom. Det kändes nästan nostalgiskt.
Men vintern beror inte på breddgraden, vi är i nivå med Venedig, utan på höjden över havet. Så fort man rörde sig utanför bergen så ändrades klimatet.

Bergen ja - de var imponerande. Med eller utan snö. Men det fanns annat också.

Som smältvattenfall och varma källor.

Och öken till exempel. Inkluderande mineralsjöar och känsla total tomhet.

Men redan utsikten från mitt fönster i gryningen var imponerande.

Människor i Oregon

2009-02-08T17:58:00.000-08:00

Människorna är vänliga och hjälpsamma. Inte kanske riktigt alla, men den stora majoriteten.
Det är något i kulturen, sättet att bete sig. Jag har hittat två lager. Det första är ganska ytligt: man säger How are you? Excuse me! Please! What can I do for you? Hela tiden. Och man menar nog inte så mycket med det. Det kan nästan bli litet irriterande ibland. Men samtidigt är det trevligt. Någon har sagt att artighet är ett smörjmedel i umgänget. Och vackert så.
Den andra nivån är däremot svårare att inte bli betagen av.
Folk ställer upp och hjälper varandra och utbölingar.
Jag har varit på otaliga bjudningar och fått mycket hjälp med det ena och det andra. Ovärderligt när man inte känner systemen i ett främmande samhälle.
Låt mig presentera några exempel. På vänlighet men också på storslagna insatser i samhället och landsbygdsutvecklingen.

Jim Azumano satt flera timmar och förklarade landsbygdsutvecklingen i Oregon. Han gav mig värdefullt material. Han har tidigare jobbat på delstatsnivå med landsbygdsutveckling men hans kansli stängdes efter en politisk drag kamp. Han jobbar numera för ett kluster för livsmedelsindustrin. Men han ställde ändå upp. Och erbjöd mig att övernatta i sitt hem.

Walt Forsea är 84 år gammal. Han är ledare för Grange (se tidigare blogginlägg)i Richland. När jag besökte honom knastrade förbindelseradion i hans vardagsrum. Han höll koll på var ambulansen fanns för att kunna dirigera den till en ev. olycksplats vid behov. Han skötte den lokala, frivilliga nödcentralen skulle man kunna säga.
När jag var intresserad av Grange så bjöd han mig direkt till nästa möte, och till potlucken litet senare. (Jag har lovat att komma och säga adjö innan jag åker - han ville nödvändigt att jag skulle göra det.)

Elliott satt en eftermiddag och berättade för mig hur han kämpade för Obama i valet. (Han är själv för ung att rösta.) Han gjorde mycket mogna och balanserade analyser av valet och hur man jobbar med frivilliga krafter. (Och han bekräftade min syn på människorna i denna glesbygd: de är vänliga, trots att de kanske är av helt annan åsikt än du själv.

Shot-in-the-eye eller Clifford Allen som han kallas på engelska är fullblods Nez Perce. Han ägnade en dag åt att berätta historier åt mig och min dotter om forntida rådslag, om indianernas syn på döden och på hur anden vandrar från generation till generation. När han hörde att min dotter skulle till San Diego så skickade han bud om att han har en släkting där som kan hjälpa om hon behöver hjälp...

Detta var några av människorna. Men det finns många fler. Phil som ordnade en frukostbjudning för oss. Gordon som alltid varit en stöttepelare som jag vänt mig till i olika sammanhang... och många andra.

Min vardag i Oregon: 6500 km

2009-02-07T06:48:00.000-08:00

Det är alltid svårt att röra sig kollektivt på landsbygden.
I Oregon: Glöm det!
Från Halfway räknat är det 80 km till närmaste busshållplats.
Det blir alltså att åka bil.

Mil efter mil efter mil. Oregon är stort.
Tack och lov är vägarna utmärkta. Också de mindre trafikerade.
Och landskapet är naturligtvis exotiskt för en österbottning.

Oändliga slätter förbyts i imponerande berglandskap. Och små western-städer.

Men i längden mister bilresandet sin charm. Det finns en mättnadsgräns för motorvägar sedda genom bilfönster...

I medeltal åkte jag 650 km per vecka. Men resan var INTE målet för mig, trots det berömda ordstävet.
Målet var människorna som jag skulle intervjua.

Roligaste gänget i stan

2009-01-29T08:52:00.000-08:00

De samlas varje onsdagskväll kl. 18. Också när det är svinkallt och mörkt. (Det finns strålkastare.)
De är en grupp äldre gentlemän och i bland någon Lady och de skjuter lerduvor. Men mesta tiden går åt till att slänga käft. Och deras lågmälda självironiska humor är något i hästväg. Skämten kan inte återges, de är bundna till miljön runt brännugnen och förutsätter en kaffekopp i handen. Skämten är inte vulgära utan jordnära och ofta intelligenta. Man skämtar ofta om kamraterna runt elden men ännu oftare om sig själv.
"Det måste ju synas att vi skjuter också." grymtade en av gråhårsmännen och satte upp en lämplig min med bössan i hand.

(Tyvärr har jag inget bildregideringsprogram i datorn så jag kan inte göra bilderna bättre än såhär. Beklagar.)

Inauguration day

2009-01-24T20:52:00.000-08:00

Såhär såg det ut i Washington, DC sådär kl. 11 lokal tid. Massor av jublande människor. Och Obama svor eden som president. (Det var ju litet snopet förstås att den som läste före, läste fel. Så Obama svor inte rätt och man fick senare ta om den centrala punkten i hela showen. Men då hade Obamas redan dansat natten igenom på inte mindre än 10 olika baler.)
Men det var inte bara i Washington man jublade och var med av hela hjärtat. I Ashland, en liten universitetsstad i Oregon nära gränsen till Kalifornien, var stämningen också på topp. Och det trots att klockan bara var 8 på morgonen.

Ett hundratal personer hade samlats i studentkårens utrymmen för att vara med och fira det högtidliga tillfället.
Jag har för all del inte följt med tidigare presidentvalskampanjer på nära håll men det verkar klart att Obamas kampanj är annorlunda. Och intressantare än någon tidigare kampanj.
För det första har han använt Internet på ett skickligt sätt. Jag har "smugit mig in" i nätet och får mail sådär varannan dag (Ibland undertecknade av Obama själv.) med nya meddelanden, ofta i videoformat genom Youtubs förmedling; jag också har registrerat mig i ett "facebook"-liknande nät och kan därmed hålla kontakt med mina vänner (om jag hade några) inom kampanjen.
För det andra verkar kampanjen också vara mera bottom - up än tidigare kampanjer. De regionala ledarna och folket ända ner i de små samhällena har getts rörelsefrihet och möjlighet att påverka. Det senaste verkar dock inte vara strukturerat utan det handlar om att budskap nerifrån "filtreras" uppåt. Det verkar fungera ungefär på samma sätt som den svenska socialdemokratin brukar tala om "att lyssna på rörelsen".

I det republikanskt dominerande Baker (ca 6000 - 3000 i röster) sitter Elliott (16år) och berättar om valkampanjen för deras del. Trots sin ungdom var Elliott den drivande Obama-kraften i Baker.

Det var inte lätt. Första hindret var att klara av Clinton. Det verkade gå bra - men så kom Bill på besök. Det var en stor sak i lilla Baker att en f.d. president dyker upp. Alla var med och tog emot honom. Republikaner såväl som demokrater.
Obama kom till grannstaden Pendelton men arrangemangen var dåliga så de ivriga frivilliga var missnöjda, några t.o.m. hoppade av.
Men det gick vägen också i primärvalen. Men med knapp marginal.
När sedan den riktiga kampanjen började så ville många att Obama-gruppen, fortfarande ledd av unge herr Elliott, skulle smälta samman med partiet. Men det ville de inte. De tyckte att partiet var för trögt. Elliott höll möten varje torsdag i bibban eller på en pizzeria medan partiet träffades en gång per månad och sysslade med alltför mycket byråkrati.
Så man körde sitt eget race. Man var inte längre så intressanta här uppe i Oregon. Det gällde inte så många röster och ingen trodde att Oregon skulle avgöra valet. Det betydde att man inte fick mycket stöd. Den viktigaste symbolen var en jätte affisch som man fått till primärvalet, men som en konstnärligt lagd flicka fixade till så den dög i det riktiga valet också. Man ställde också upp på rodeos och mässor för att få folk att registrera sig och rösta rätt. Det var roligt jobb tycker Elliott. Man knackade också dörr och ringde runt. Det var inte så roligt men inte heller så besvärligt eftersom folk var vänliga - hur illa de än tyckte om Obama. Men framförallt skrev man insändare om bl.a. att Obama inte kommer att ta vapnen av folk. Men det trodde gamla goda cowboys inte på. Så det gick som det gick. Obama fick bara en tredjedel av rösterna. Men långt innan det resultatet kom var det klart att Obama var vald.
Elliott funderar på att börja studera juridik så småningom och gå in i politiken. Kanske.
Hur det går med gräsrotsrörelsen får man väl se. I Baker har man i alla fall tagit en paus.

Men senast Obama skickade mig ett mail så sa han att nu skall vi ombilda rörelsen till "Organaizing for America". Förändringen kan inte ske utan att alla hjälper till, var och en i sitt närsamhälle. Och en rekommendation är att man skall aktivera sig i lokala organisationer, Frälsningsarmen, matbanken, Röda korset...
Undervärderar vi våra organisationer i Finland?

Grange

2009-01-15T09:17:00.000-08:00

Jag har aldrig varit på ett frimurarmöte. Men jag tyckte mig komma ganska nära i Richland i går kväll (14.1.09). Åtminstone var ceremonierna högtidliga och mystifika så det förslog. Den "värderade mästaren" ledde ceremonin. Det var upprop, "vakter" som marscherade i givet mönster, flagghämtning och uppställning, musik osv.
Detta skedde i lilla Eagle Wally med sådär 500 fast bosatta personer. (Den här Grangen är inte den enda i dalen, det finns en mindre och passivare i andra ändan.)
Medlemstalet är 58. 20 personser (+jag) var med på mötet och det uppfattades som ett dåligt möte. "Januarimötena är alltid eländiga, men vänta bara, om två veckor har vi Potluck...)
Efter öppningen började förhandlingarna. Det var normala mötesförhandlingar med litet högtidligare formuleringar. Denhär Grangen är en av de få som hållit kvar de gamla ritualerna. Men det görs med glimten i ögonvrån. Sekreteraren råddade in sig i formuleringarna och brast i skratt, och alla häcklade henne vänskapligt.

Men bakom ritualerna finns en imponerande verksamhet.
Första frågan som kom upp var tillställningar som skall ordnas. Det var olika typer av sociala begivenheter. Man bjöd in till Potlock och andra tillställningar i långa rader. Grangen fyller onekligen en stor social funktion.
Man rapporterade också om grannhjälpen. Det var många besök som hade gjort, folk som åkt ut och hjälpt sådana som behövde hjälp med något. (Befolkningen är ålderstigen och fattig.)
Sedan dog en rödhårig dam till orda. "Vi har inte skött vår uppgift säger stormästaren" sa hon. Bakgrunden var att det finns ett kongressbeslut på att om ett County har en utvecklingsplan (County Management Plan) så måste nationella myndigheter beakta den. Och det är bara 28 Countys i hela USA som har sådana planer.
Det följde en livlig diskussion. Man berättade om att man försökt få Baker County att göra en dylik plan, men projektet förföll. Bakgrunden till diskussionen var att "Froststyrelsen" vill stänga vägar på statsägda områden vilket skulle försvåra avverkning, jakt, svampplockning och rekreation.
Beslutet blev att Grange tar sig an frågan att om att få ingång myndigheternas planering!
Mötet avslutades med avslutningsritualer, kaffe och många "Välkommen till Oregon", "Hoppas du trivs" och frågor om Finland.

Värderade mästaren Walt Forsea.

Dialektik: Individ - kollektiv

2009-01-14T07:01:00.000-08:00

När man jämför Oregon och Finland uppenbarar sig dialektiken genom kontrasten mellan samhällena.
Oregon är ett individualistiskt samhälle. Det tycker jag mig märka när jag pratar med folk. Det är individen som gäller. Men ofta uttrycks det som "folket".

Initiativen, d.v.s. att vem som helst kan föreslå en lag (efter en hel del namninsamlande och skrivarbete förstås), är en struktur som stärker detta intryck. Tanken är att JAG kan nog skriva lagar själv.
Inställningen till skatter är också individualistisk i den meningen att JAG har orsak att hålla koll på hur "de" använder mina skattepengar. Därför sitter det ofta folk på "kommunala" möten för att se vad de gör med MINA pengar. (Ibland vill folk, åtminstone i de små samhällen jag rör mig, se vilka räkningar man betalar!) Det finns en lag om öppna möten. Alla möten som hålls inom de kommunala organen måste vara offentliga, annars är de olagliga.
Samma sätt att tänka återkommer i diskussionerna om vapenkontroll. JAG har rätt att försvara mig, det påminner ibland om hur en självständig stat resornerar kring sitt försvar. Man kan kanske säga att individualismen har gått för långt. Man har gått till överdrift som Janken Myrdal skulle säga.
MEN
Samtidigt är den kollektiva känslan också stark. Om det blir problem så ställer folk upp för varandra. De kan gälla när en entreprenör försöker kapa åt sig stadens rodeo-område. Eller om någon i samhället blir sjuk. Eller om att bevara en hälsostation.
Sammanhållningen är imponerande.
Den dialektiska tanken om att varje tendens innehåller sin motsats verkar passa som hand i handske. (Samtidigt kan man naturligtvis också säga att det är den råa nödvändigheten som tvingar fram sammanhållningen.)
Men den kollektiva känslan har också en motsats. Man ger inte mycket för de valda beslutsfattarna. Man kunde uttrycka det så att den horisontala sammanhållningen är stark medan den vertikala sammanhållningen är svag.
Och i följande skede motsägs det av den monumentala nationalismen...(Ni skulle bara ha hört prästen i söndags...)

Motsatsen kan man se i Finland. Vi har ett starkt samhälle som tar hand om oss. Men detta leder inte till en folklig sammanhållning på samma sätt som här. Tvärt om blir känslan för det kollektiva svagare. Har vi också gått till överdrift?

Men båda samhällena förändras. Kanske den dialektiska processen igen för oss till sin motsats?

Med viss tvekan väljer jag att illustrerar med en bild av Hegel. Jag är tveksam eftersom jag inte är säker på att det var såhär Hegel menade att man skulle se dialektiken.

Rural humor - jag kunde inte låta bli att sätta upp det...

2009-01-12T14:01:00.000-08:00

Dubbel klicka på bilden så blir den större.

Snöänglar !

2009-01-09T18:38:00.000-08:00

Det har snöat i Halfway. I flera omgångar och mycket. Det är inte så tungt att skotta snö - om man bara har någonstans att slänga snön. Men det börjar bli trångt om plats i lilla Halfway.
Och är man sjuk eller gammal (och många är seniorer här) så är det problem.

Till all lycka finns det snöänglar.

Min speciella snöängel heter John och äger en hel del lägenheter i Halfway, och en John Deere. När högarna blir för stora att kasta upp snö på så dyker han upp ur ingenstans (Eller kanske verkar det bara så p.g.a. snöyran?) och fixar det som skulle ta mig ett par timmar på ett par minuter.
Betalt? "No I'm OK. Glad to help."

Men John är inte ensam. Det finns om inte en hel härskara så i alla fall några snöänglar till.
Min närmsta granne t.ex. Han heter Clark.

När han inte jobbar med byggnadsarbete så tar han skoveln på axeln och går ut. Han vet vem som inte själv klarar av sina snödrivor. Han tar inte betalt men om man inte ens tackar honom så kommer han nog inte tillbaka. (Och jag får inte kalla honom snöängel, så det tar jag tillbaka.)

Samhället skulle fungera bättre om det fanns fler som John och Clark.
Det är väl inte något ovanligt med att folk hjälper varandra när det händer en större olycka eller en katastråf. Men snöskottning är litet överraskande.
I och för säg är nog snön i Halfway något av en katastråf; när det kommer en halvmeter på ett dygn, ovanpå en meter från tidigare.
Kanske är det därför som folk har en sån sammanhållning här, de har en utdragen katastråf varje vinter. En katastråf som verkar väcka sammanhållningen och hålla den vaken genom hela sommaren.
Skulle vi behöva mera snö i Finland?

Gissa vem som är "Kommunen" i Eagel Wally

2009-01-08T13:37:00.000-08:00

Det finns två organisationer i Eagel Wally (med Richland, 170 innevånare, som centralort) som tar hand om "det offentliga".

Den ena äger och förvaltar parken i stan. Den andra sköter vattenförsörjningen.

Den ena sköter räddningstjänsten och ambulansen. Den andra sköter brandkåren.

Den ena upprätthåller en sorts öppenvård för åldringar. Den andra sköter avlopp.

Den ena delar ut bidrag till frivilligverksamhet, bl.a scouterna. Den andra köpte in gatlyktor till huvudgatan i stan och lyckades sälja dem som minnesmärken till innevånare i stan. (För 1000 dollar per lampa!)

Tillsammans planerar de åldringsboende i den nedlagda skolan för mindre bemedlade pensionärer.

Nu är frågan: Vilken är andra sektorn d.v.s. myndighet och vilken är tredje sektorn d.v.s. frivillig förening?

Organisationerna residerar i var sitt hus i varsin ända av stan. Kanske bilderna ger en ledtråd?

Det ena huset är City Hall det andra huset är Grange. (Grange betyder lantgård inkluderande hela gården med alla byggnader.)

Skriv era svar på frågan om vilken som är den ena och vilken är den andra, som kommentarer till dethär inlägget.
Men kommentera ännu hellre gränsdragningen mellan offentlig och tredje sektor i detta avlägsna område i det rurala Oregon.

Insnöad

2009-01-05T17:26:00.000-08:00

Det är mycket snö sen tidigare i Halfway. Och det har igen kommit drygt en fot säger de infödda.
Radion säger att ett stort antal vägar (igen) är stängda på grund av snön.
När jag bestämmer träff för att tala med 4H i Baker 80 kilometer bort så får vi lov att låta tidpunkten bero på när det slutar snöa.
Bilden nedan säger något om situationen.
Huset bakom bilen är Halfways gamla fängelse ...

Längst bort i Obamas bakgård (Uppdaterad version)

2008-12-30T20:07:00.000-08:00

Obama har berömts mycket för sin kampanj. Han har skapat en gräsrotsrörelse som ingen tidigare gjort i en valkampanj i USA. Det nya i angreppssättet är att det inte har funnits klara direktiv VAD och HUR man skall jobba i kampanjen. Man har i stället frågat hur folk anser att de kan bidra. (Detta ledde bl.a. till att en ung man blev huvudansvarig för Internetkampanjen i Baker County. Det speciella med det var att han var 16 år och inte själv kunde rösta - men han gjorde en fantastisk organisatorisk insats.)
Man har byggt upp ett system med "stugmöten" som kopplas till kampanjen via nätet. Det har hållits 4000 stugmöten runt om i landet och hela 550 000 personer har registrerat sig i hans virtuella nät. Genom detta samlar man in idéer och feedback. (Påminner litet om den kampanj som SFP ordnade under 80-talet; Månadens fråga som diskuterades i studiecirklar på basen av frågor från SFP.)
Jämförelsen med studiecirkeln är inte långsökt. Det finns en manual för hur man skall förbereda, genomföra och följa upp de här mötena. Man skall brainstorma och göra strategier. Men man skall också fylla i ett formulär där man rapporterar vad mötet kommit fram till. Man fokuserar bl.a. på hur man skall hålla kontakt med de lokala representanterna.
Men Obamas Internet-nät innehåller mycket mera, det påminner nästan om facebook. Man kan ha vänner, man kan sätta ut videos osv.
Folk är entusiastiska, ungdomen är med osv. Här finns en länk till en video som presenterar systemet. http://my.barackobama.com/page/content/saying

Rörelsen är stor och täcker mycket.

Men det finns en annan historia.

Obama och demokraterna är populära i städerna. Wayne Kenney, demokratisk partifunktionär, formulerar det såhär: "Där folk känner sig urbana där har Obama vunnit, i rurala områden är det republikanerna som drar."
Detta faktum förklarar också varför det ser litet annorlunda ut på demokraternas möte i Baker. Baker är ett av de fattigaste områdena i Oregon. Och det är landsbygdsdominerat.
Att republikanerna är starka på landsbygden betyder inte nödvändigtvis att de har en bättre landsbygdspolitik. Tolkningen är snarare att republikanernas konservativa värderingar talar till cowboys och farmare, men i lägre grad till stadsbor.
Wayne klagar bittert och ironiskt över att Sara Palins åsikter går bättre hem än Obamas valbudskap.
Demokraterna är självklart svaga i detta samhälle. I Baker får de ca 3500 röster medan republikanerna tar 6000.
Valmötet i Baker speglar detta fakum. Ca. 15 människor dök upp. Man gladdes åt segern. Man firade med pizza och kaffe.
Riktigt lika överlyckligt jublande var man inte i detta landsbygdssamhälle. Man analyserade valresultatet och kunde notera stora framgångar, ibland av historiska mått. Och man konstaterade att det finns otroligt mycket att göra.
Baker har under 40- och 50-talen varit kraftigt demokratiskt dominerat. En möjlig förklaring till detta är att Baker på den tiden var ett brukssamhälle. En annan förklaring är att reglerna för markanvändningen inte gynnat jordbrukarna. Miljökraven har också hindrat landsbygdsbefolkningen från att "göra som de vill". (Man har en fläckig uggla som har fått samma symbolvärde här som flygekorren hos oss.)
I Baker har man inte deltagit i Obamas stora nya nätverksarbete. Man har gjort valkampanj som man brukar, ringt runt osäkra röstare och satt upp plakat osv.
Trots allt detta fanns det ett hopp och en tro på framtiden.

Obamas valapparat har inte bara ett lysande centrum utan också en periferi.
Vädret i Baker var kallt och blåsigt - med snö.

Juldekorationer

2008-12-25T11:47:00.000-08:00

En trend starkt på kommande i årets juldekoration är ballong gubbarna. Klart influerade av Mumin...

Man ser också klart att företagsvärlden går ut med mera kreativa och aggressiva arrangemang. Nedan en bild av bybutiken sent på julafton.

Den kombinerade sprit- och antikbutiken följer ett mer klassiskt koncept.

Den kommunalt anskaffade julgranen utanför bybutiken klarar sig inte i den kommersiella konkurrensen.

Inte heller stadens tradition att sätta ut 20 julgranar på telefonstolparna kom riktigt till sin rätt.

De verkliga giganterna var dock motellen. Båda hade satsat hårt på att vinna. (Det finns en tävling alltså...)

Men segraren ser ni här under. Det är stans motell och camping. Jag lyckades inte fotografera i mörker vilket gör att bilden på intet sätt gör arrangemangen rättvisa. Ljusen blinkade nämligen i takt med disko musik så jag fick alltid släckta lamppor på mina bilder. Här är i alla fall en bild av segraren i dagsljus.

Snön har vräkt ner under hela julnatten. Fotografierna blev därefter...
Fridfull Jul!

(Mitt eget fönster - inklusive juldekoration!)

Potluck

2008-12-22T10:49:00.000-08:00

Pot betyder gryta. Luck betyder tur. Genom att kombinera orden så vill man säga att när alla tar med sina grytor och man serverar vad som finns i dem så får man en måltid - om man har tur.
Det handlar alltså om knytkalas.
I det avlägsna Halfway har det här blivit en stark tradition. (Liksom på många andra ställen i USA.)
Potluck-traditionen bärs främst upp av Potlock-gänget. Samma grupp kallas också Meadow Muffins. Det är de människor som flyttade in till Halfway eller den omkringliggande Pine Wally under 70 och 80 talen. Det är en heterogen grupp av konstnärer, hanverkare, f.d. hippies osv. Folk vars första bostad i dalen kanske var en tipi...
Den gamla befolkningen, cowboys och farmare, har också liknande knytkalas men inte i samma omfattning. Och de två Potluck-traditionerna har inte många personalunioner...

Familjen Gregory har utvecklat traditionen med Potluck till något litet annat. De kombinerar knytkalaset med att visa någon gammal familjeklassiker på dvd. Gärna en musikal så man kan sjunga med. OCH man bör vara lämpligt klädd för filmen.
På bilden gäller Dickens - lucken... och filmen är naturligtvis Scrooge.

Julfest i Finland - med levande musik från Halfway

2008-12-11T15:15:00.000-08:00

Skype ger onekligen förbluffande möjligheter att minska känslan av avstånd.
Torsdag kväll firade Svenska studiecentralen personaljulfest. Det skedde i Vasa. Ett av inslagen var levande musik - spelad i Halfway av "Full measure", en grupp damer som vanligtvis spelar renässansmusik på lokala tillställningar i Pine Wally.
Uppträdandet skedde kl. 20 finsk tid vilket var 10 på morgonen i Halfway.
Gruppen hördes och syntes genom en videokanon i Vasa. Publiken syntes och hördes genom en lap-top i Halfway. Applåder och allt.
Kunde detta vara ett sätt för kommersiella uppträdanden?
Nedan en bild av "Full Measure" tagen i ett annat sammanhang.

Sisters - framgångssaga eller skräckexempel

2008-12-09T20:10:00.000-08:00

Från början var Sisters ett litet samhälle som levde av skogsavverkningen. Det ligger naturskönt vid en relativt livligt trafikerad väg i mitten av Oregon. Namnet har staden fått av de tre bergstoppar som kallas Sisters. (Det är dessa berg som jag försökt avbilda med min pocket kamera.)
För drygt 25 år sedan så fanns det en stabil men åldrande befolkning på 550 personer inom stadsgränsen. Upplandet räknade ca 3000 själar. Skogsavverkningen hade knäckts i hela Oregon av strängare miljölagstiftning. Det fanns just inga arbetsplatser i stan.

Men då fattade stadens ledning ett byggnadstekniskt beslut. Man påbjöd att alla affärsbyggnader skulle ha en falsk fasad som gick i 1880-tals stil. Och man gav ut en färg palett som man fick välja färger från.

Resultatet blev en "Wild West"-illusion som förändrade den visuella bilden av staden.
Beslutet fattades utan större meningsmotsättningar.

I dag har staden 1800 innevånare och upplandet har 10.000. Nu finns det gott om arbetsplatser. Men 90% av dem är turism. Annan verksamhet finns mycket sparsamt.
Till och med "Subway" har tvingat anpassa sig till reglerna, notera den tidsenligt slitna skylten.

Det nybyggda bankhuset håller stilen från 1880: en tegelbyggnad med platt tak.

Är detta nu melodin för utveckling i Oregon. Ta vara på de turistiska möjligheter som finns (eller skapa dem) och väx utav bara den?
Folk i Sisters verkar vara nöjda. Man har gjort ett gott val. Man har arbete och utveckling.
Men.
Sisters är ett bespottat begrepp bland i många andra små samhällen. Man argumenterar t.ex. emot utvecklingsförslag genom att säga "...och då blir vi ju ett nytt Sisters...". Saken är den att alla här uppe i norra Oregon inte anser att utveckling och mera pengar och folk är det man bör eftersträva. I stället lyfter man fram det lilla överblickbara, unika lokalsamhällets fördelar. Man känner varandra, man har gemenskap osv.
Vi har inte denhär debatten i Finland. Värderar vi inte våra byar och lokalsamhällen?

Folkomröstning för service!

2008-12-02T16:23:00.000-08:00

Underlaget för en hälsostation i Halfway är egentligen för litet. Även om alla de drygt 2000 innevånarna i området skulle få all sin vård via denhär hälsostationen så skulle det inte räcka till. Bemanningen är inte överhövan stor. Den som sköter det mesta av vårdandet är inte legitimerad läkare utan något mellan en läkare och en sjuksköterska. En läkare kommer två gånger per månad för att övervaka verksamheten. Dessutom finns det en sjukvårdare och tre personer som jobbar med mer administrativa uppgifter.

För att rädda hälsostationen i Halfway satte man igång en process som skulle skapa ett skattedistrikt speciellt för att finansiera kliniken. Frances Gulick var en av de drivande bakom projektet.

Processen går så till att en grupp människor, det måste inte vara en registrerad förening om de inte tänker använda stora pengar på kampanjen för sin ide, utreder vad det kommer att kosta och sedan slås det ut på fastighetsskatten. Alla fastigheter är värderade och i det här fallet skulle kostnaden bli 65 cent för varje 1000 dollar av fastghetsvärdet. Det skulle i praktiken ge de dryga 80 000 dollar som årligen skulle behövas. När myndigheterna har accepterat förslaget så beviljas gruppen rätt att samla namn. Man måste få minst 15% av de registrerade röstarna.
Efter det måste det hållas två offentliga möten med representation för myndigheterna på county-nivå och för gruppen som tagit initiativet. Där får folk komma till tals om förslaget. Dessutom skall alla självständiga towns inom området ge sitt bifall till att folkomröstning ordnas. När allt detta är undanstökat kan kampanjen köra igång. Och det görs i äkta amerikansk stil. Och röstningen sker i samband med något lämpligt val.

Märk Rösta ja! skylten i trädet!

Nåja.
Det gick inte denhär gången. Det blev 7 röster för litet.

Men principen är intressant. Varför kan vi inte göra likadant i Finland. De flesta verkar nöjda med att få säga sin åsikt direkt - inte bara vara beroende av att de man valt in för ens talan.

Tänk om...
När en skola skall läggas ner, tänk om byn då skulle kunna rösta om att skapa en extra skatt för att hålla den kvar. Inte så att utbyarna skall betala det som andra i kommunen får gratis men t.ex. så att kommunen fortfarande står för medelkostnaderna per elev och den extra skatten gör att skolan kan hållas öppen.
Efter en folkomröstning i byn naturligtvis...

Julgranen

2008-11-30T14:03:00.000-08:00

Sista november. Julen närmar sig.
Enligt traditionen i Halfway hämtas granen av snöskorterklubben. Det är strålande sol och varmt. Vädret påminner om finländsk vår. Det kan vara litet kallt på nätterna men solen värmer som om det vore april. Vi ger oss av upp i bergen med tre bastanta truckar för att hämta en stor julgran att sätta mitt i stan, d.v.s. utanför butiken, och 20 små granar att sätta upp på lyktstolparna.
Skogen uppe på bergen är i huvudsak statlig och staden har tillstånd att hämta sina julgranar där. Men det finns också privat mark här och där i bergskedjan.

Stämningen är god i gruppen, liksom i alla andra grupper som jag stött på, skytteklubben, knytkalasgänget osv. Det är lätt att få hänga med på ett hörn som utlänning. Men detta betyder dock inte att samhället skulle vara konfliktlöst. Det finns stora spänningar under ytan.
Men julen är ju fridens högtid.

Thanksgiving ...

2008-11-27T19:32:00.000-08:00

Det var knappast någon riktig typisk Thansgiving som jag upplevde.
De hade ingen kalkon!
Och inte nog med det, värdparet var vegetarianer så allt kött var bannlyst. Men annars verkade upplägget amerikanskt. Gästerna hade med sig olika maträtter och allt blev ett sorts avancerat knytkalas.
Efter maten, som det tog sin rundliga tid att avspisa, satte sig sällskapet i vardagsrummet med te eller vin för att prata.
I just det här sällskapet åtminstone verkade man ha en stor och äkta känsla av tacksamhet. Inte bara för maten utan kanske framförallt för presidentvalet.
Förväntningarna på Obama är utan tvivel stora. Man känner att hoppet har återvänt men samtidigt bävar man för hur det kommer att gå. Det kommer att krävas mycket för att åstadkomma den vändning som man hoppas på. Många människor, inte bara myndigheter måste samverka för att åstadkomma den. Det krävs en massrörelse, och hur skall Obama lyckas med det?
Och det fanns redan små symptom på besvikelse. De utnämningar som redan skett tyder inte på att radikalerna kommer till makten. Många från Clintons administration verkar komma tillbaka, och det uppskattades inte i den här gruppen.
Under kvällen diskuterades också en för mig ny term: post-konsumtionssamhället.
Teorin innehåller bl.a. att samhällen är hierarkiska. Och så länge basen i pyramiden gör sitt så fungerar det. Tidigare var det viktigt att småfolket arbetade men nu måste de konsumera för att samhället skall bestå. Men hu har vi kanske nått ett stadium där man inte längre ställer upp på det, man är trött på att konsumera saker som man inte behöver... och då har vi post-konsumktionssamhället.

Känslan av förväntan och samtidigt oro kom till synes när en av deltagarna i middagssamtalet sa: Jag undrar vad vi kommer att tala om nästa år den här tiden, vilka kommer de aktuella frågorna att vara då?

Going West ...

2008-11-22T13:04:00.000-08:00

Min resa till Halfway började uruselt.
Jag startade hemifrån klockan 4, med en besvärlig förkylning och en sömlös natt i bagaget.
Men problemen började när jag stod inför den nitiska damen i Blue1 disken i Vasa. Hon satte pannan i djupa väck ringde plikttroget överordnade i både Stockholm och Helsingfors. Och tillsammans drog de intressanta slutsatser.
”Jag kan inte släppa dig på planet om du inte köper en ny returbiljett!”
Jag blev lindrigt chockad av beskedet eftersom jag hade köpt och betalt tur och returbiljett via resebyrå för månader sedan.
Men förklaringen jag fick var att mitt pass gick ut BARA 5 månader EFTER det att jag skulle komma tillbaka till Finland. Jag tyckte det var en betryggande marginal men damen i Blue1 hävdade att jag måste ha ett pass som går ut 6 månader efter det jag kommer tillbaka till Finland!
Alltså: Du kommer inte ombord på planet om du inte köper en biljett! Andra alternativet skulle naturligtvis ha varit att inte åka och därmed skulle den tur och returbiljett jag hade ha förfallit helt. Och en tur och returbiljett till Idaho är inte billig.
Så jag bet ihop tänderna och köpte ytterligare en hemresebiljett – med en månad tidigare datum. Jag trodde kanske att det skulle gå att fixa problemet på något sätt. Men roligt var det inte, min vistelse skulle förkortas med en månad och enkelbiljetten hem kostade mycket mer än den ursprungliga tur och returbiljetten.

…

Knappt ett dygn senare stod jag, dödstrött, rödögd och frustrerad, inför de erkänt stränga amerikanska emigrationsmyndigheterna in Chicago. Jag blev tillfrågad hur länge jag skulle stanna och vad jag skulle göra. De berättade min historia om att jämföra landsbygdsutveckling i Finaland och Oregon – och att jag hade, inte en utan två, färdigt betalda returbiljetter. Mannen bakom disken såg förbluffad ut. Det är tydligen inte vanligt att man är så väl rustad. Men han sa åt mig att vänta. Efter en stund fördes jag in till ett rum för folk med problem att komma in i landet. Där väntade jag igen en stund och fick uppleva små draman, mannen som avvisades, den höggravida kvinnan som blev sjuk, den stolta gamla mexikanen som satt i sin rullstol och inte ville tala osv. Det var inte trevliga ärenden som sköttes i det rummen, men de som skötte det gjorde verkligen sitt bästa för att vara mänskliga.
När det blev min tur uppstod häpnad. Varför i hela friden hade Blue1 / SAS tvingat mig att köpa ny biljett? Allt var ju i sin ordning i alla fall. Äntligen kände jag att det var någon som förstod mig. Och inte nog med det. De blev lika upprörda över orättvisan som jag. Tjänstemannen som skötte mitt ärende kallade på SAS representanter via högtalaren. Ingen kom. För andra gången ekade en kallelse ut över hela området: SAS bör infinna sig hos emigrationsmyndigheterna. Men fortfarande kom ingen. Då följde mig tjänstemannen ut och beklagade att han inte fått läxa upp SAS. Men jag lovade högtidligt att jag minsann skulle ta hand om saken när jag kom hem. (I´ll give them hell..)
...

Jag har föresatt mig att använda dialektik i mina studier av landsbygdsutveckling. Jag undrar om denna min första erfarenhet kan ses som dialektisk.
Tesen skulle i så fall vara att Finland är öppet och vänligt, ingen har problem med att lämna landet om man vill. Men myndigheterna i USA är svåra, de krånglar till det för folk som vill komma in i landet.
Antitesen är att det är enkelt att komma in i USA – problemet är att komma ut ur Finland!

Nästa inlägg skall handla om landsbygdsutveckling som jag utlovat. Men först skall jag bekämpa min förkylning.

Grönare gräs? Man vet aldrig...

2008-11-06T10:12:00.000-08:00

Jag blev alldeles tagen av att läsa Janken Myrdals skriverier om motsatstänkande och dialektik. Och tanken föddes att jag skulle se om jag själv kunde förstå välden litet bättre genom dialektiska glasögon.
Och den verklighet som naturligtvis låg mig närmast om hjärtat att söka teser och antiteser i var skärningspunkten mellan den offentliga sektorn och folkrörelserna - inom landsbygdsutvecklingen. Enligt enkel gräv där du står logik.
Jag tänkte dela med mig av min resa via den här bloggen. Resan går dels till Hegels värld eller i alla fall några av den världens utmarker. En intellektuell resa och samtidigt en rasande utmaning för mig själv. Jag har inte beträtt dehär stigarna tidigare, även om jag intresserat har sneglat hela mitt liv.
Men dels går resan till nordöstra Oregon, till Halfway. Jag kommer i två och en halv månad att ha förmånen att befinna mig där, försöka förstå hur de i denna glesbygd kämmppar för ett gott liv.
Jag skall försöka förstå vad jag ser, jämföra det med vår landsbygd i Finland och om möjligt hitta dialektiska mönster.
Och jag skall försöka berätta något här via denna blogg.
Själv är jag nyfiknast av alla!